En månad och tre veckor...

En månad och tre veckor sedan jag bloggade sist. Mycket har hänt sedan dess, och samtidigt ingenting. Det är ju så med tiden, allt rullar på, och i backspegeln känns det aldrig som att något händer. Tills det rullat på ett tag och man tänker tillbaka. Vad har hänt under de här sju veckorna?

Veckan efter sista inlägget kom Benny på besök. Det var fyra tokiga dygn präglade av mycket mycket humor och lite allvar. Mest humor. Vad jag skrattade. Bland annat deltog vi i ett s. k. white party (nej - inget rasistiskt utan klädkulördiskriminering) iklädda vita leggings, vita kallingar och vit t-shirt. Kan rekommenderas även till vardags för de som gillar uppmärksamhet. Lägg till att alla ser exakt vad du har att erbjuda i utrustningsväg. (Det är otroligt vad mobilen syns alltså.)

En liten parentes: alla dagar som förflöt mellan de händelser jag tar upp var typiska s.k. Palermodagar. Gå upp hyfsat sent (elva), äta kontinental frukost (kaffe och - om man har tur - cannolo), ta en promenad, läsa nyheter, köpa frukt på marknaden, njuta av vädret på terrassen etc.

Veckan efter framkallade jag foton för att skicka till min familj med snigelpost och sedan var Rieke, Lior och jag på Etna Sound Festival. Det var en musikfestival som hölls på vulkanen Etnas sluttningar. Otroligt häftigt, men resan dit och resan hem var ett än större äventyr. Och ett skolboksexempel på siciliansk vardag. Kort resumé:

Vi skulle ha tagit en buss till festivalen (tre timmar från Palermo). Bussen skulle enligt hemsidan gå direkt från Palermos centralstation till festivalen. Skulle. Den bistra sanningen som slog oss i ansiktet med en våt trasa var att det inte fanns någon buss, det skulle aldrig heller finnas någon. Typiskt Sicilien.

Vi tog då en buss till staden Trapani som enligt uppgift skulle ligga nära Etna och festivalen. Efter två timmars bussresa anländer vi så till Trapani, bara för att bli varse om att festivalen låg en timme från stan - och att inga lokalbussar fanns att tillgå för det var helgdag.

Det ursvenska i mig (nåja) mumlar bittert under lugg att det här jävlarimig är en skandal! Att planera en festival på en dag då det är stört omöjligt att komma dit utan egen bil. Det hela slutar med att vi tar en taxi till festivaljäveln (svart till och med) och ni kommer inte få någon prisuppgift!

Väl där är förhållandena goda för att vara en vulkan. Öl, grillat, och musik. Men för lite folk, inga tält alls och en massa hundar och barn. Plus att temperaturen var under 18-gradersstrecket. Vi inser snabbt att något sova i tält kommer det inte bli. Musiken var dock helt okej, ölen god och maten god. Det är trots detta ingen som motsätter sig mitt och Liors förslag om att försöka åka hem vid tiotiden när de flesta banden spelat.

Det är nu strapatserna börjar. Det är egentligen en för lång berättelse för bloggformatet, så vi kan väl kort nämna ingredienserna.

* lift till Messina av ett italienskt par
* efter polisbesök, irrande och uppgivenhet spenderas natten på ett lyxhotell
* heldag i Messina med kvällståg hem till Palermo
* massa pengar fattigare men tusen erfarenheter rikare. Speciellt frukostbuffén.

Vad har hänt mer? Jo jag har åkt till CCTV-kamerornas och öl/korv/bönor/scones/teets förlovade land - England och hälsat på Benny. Närmare bestämt Leeds.

Hur ska man då beskriva denna kavalkad av skratt, gudomliga frukostar, David, promenader, flickor, öl, Comedy Club, mer öl, engelska, dubbeldäckare och Benny? Ja, kanske just sådär räcker. Resten får ni bli varse om genom små anekdoter i tid och otid.

Nästa stopp efter en vecka i Leeds var London, med Umberto, Martina (hans brud) och Mar och Eva (en spansk respektive tysk tjej). Jag och Umberto var bara i London två dagar. Vi hann väl med några museer, lite LITE shopping och att strosa runt i ett kallt London (som för övrigt tydligen skall täckas till 90 % av övervakningskameror).

Sen reste Umberto och jag hem. Eller jag reste hem och han reste det längsta norrut han varit i sitt liv.

Uppsala.

Där hade vi en grillfest med hela min familj á la familjen Coronel-Hägglund, och han fick träffa mina päron och alla syskon och nästan alla respektive. (Tomas var arbetsmyra just den kvällen.)

Han gillade Uppsala mycket skall tilläggas. Ordnat, städat, lugnt och mysigt. Stockholm hade i för sig de övriga (som anslöt från London en dag senare) exakt samma intryck av. Jag insåg att hon kanske inte är den världsmetropol som DN På Stan vill få henne till. Jag menar - skyskrapor i Stockholm som vissa vill ha - det är ju bara tragiskt. Alla städer kan inte vara allt på en gång. Stockholm kan var vara nöjd med att flera gånger ha blivit vald till världens mest ekologiska, intelligenta, gröna, vackra, medborgarvänliga... Räcker inte det? Måste Stockholm också bli en minikopia av New York? Vem vill egentligen ha det?

Hur som helst, de gillade staden och landet. Det sade att "nu förstod de mig mycket bättre", vad det nu kan betyda?


Tomas och Sofia var och hälsade på mig också. Vilka underbara dagar! Vad är det med mina svenska vänner att vara underbara och få mig att skratta?

De fick lite Talented Mr Ripley-känsla (fast utan mord) blandat med fyllecharter på samma gång. Och jag fick några otroliga dagar med deras sällskap. Klockrent helt enkelt, som Jens skulle ha sagt. Tomasczxh! Sofia! Kom tillbaka! Ni andra som har hälsat på också!

Tomas - de talar fortfarande om den tokiga svensken som diskade i ottan och var allmänt duktig. Jag skrockade stolt och sade att "Jorå så att, mina vänner vettu.... Hö hö hö..." (Disk finns kvar om du vill ha en ursäkt att få ligga på stranden eller gå på manetjakt.)

(Och just det, Sofia - Giovanni frågar efter dig hela tid... Det var inget förresten... Heh...)

Idag var det mors dag och min bror Ernies (ja som den tecknade serien) födelsedagsfirande. Grattis Ernesto i efterskott och grattis lilla mamma! Jag saknar er och resten av min familj! Och vänner!

Nu ska jag knäcka en lemonad och kolla på italiensk politisk debatt. Eller nåt. Lev väl!