En månad och tre veckor sedan jag bloggade sist. Mycket har hänt sedan dess, och samtidigt ingenting. Det är ju så med tiden, allt rullar på, och i backspegeln känns det aldrig som att något händer. Tills det rullat på ett tag och man tänker tillbaka. Vad har hänt under de här sju veckorna?
Veckan efter sista inlägget kom Benny på besök. Det var fyra tokiga dygn präglade av mycket mycket humor och lite allvar. Mest humor. Vad jag skrattade. Bland annat deltog vi i ett s. k. white party (nej - inget rasistiskt utan klädkulördiskriminering) iklädda vita leggings, vita kallingar och vit t-shirt. Kan rekommenderas även till vardags för de som gillar uppmärksamhet. Lägg till att alla ser exakt vad du har att erbjuda i utrustningsväg. (Det är otroligt vad mobilen syns alltså.)
En liten parentes: alla dagar som förflöt mellan de händelser jag tar upp var typiska s.k. Palermodagar. Gå upp hyfsat sent (elva), äta kontinental frukost (kaffe och - om man har tur - cannolo), ta en promenad, läsa nyheter, köpa frukt på marknaden, njuta av vädret på terrassen etc.
Veckan efter framkallade jag foton för att skicka till min familj med snigelpost och sedan var Rieke, Lior och jag på Etna Sound Festival. Det var en musikfestival som hölls på vulkanen Etnas sluttningar. Otroligt häftigt, men resan dit och resan hem var ett än större äventyr. Och ett skolboksexempel på siciliansk vardag. Kort resumé:
Vi skulle ha tagit en buss till festivalen (tre timmar från Palermo). Bussen skulle enligt hemsidan gå direkt från Palermos centralstation till festivalen. Skulle. Den bistra sanningen som slog oss i ansiktet med en våt trasa var att det inte fanns någon buss, det skulle aldrig heller finnas någon. Typiskt Sicilien.
Vi tog då en buss till staden Trapani som enligt uppgift skulle ligga nära Etna och festivalen. Efter två timmars bussresa anländer vi så till Trapani, bara för att bli varse om att festivalen låg en timme från stan - och att inga lokalbussar fanns att tillgå för det var helgdag.
Det ursvenska i mig (nåja) mumlar bittert under lugg att det här jävlarimig är en skandal! Att planera en festival på en dag då det är stört omöjligt att komma dit utan egen bil. Det hela slutar med att vi tar en taxi till festivaljäveln (svart till och med) och ni kommer inte få någon prisuppgift!
Väl där är förhållandena goda för att vara en vulkan. Öl, grillat, och musik. Men för lite folk, inga tält alls och en massa hundar och barn. Plus att temperaturen var under 18-gradersstrecket. Vi inser snabbt att något sova i tält kommer det inte bli. Musiken var dock helt okej, ölen god och maten god. Det är trots detta ingen som motsätter sig mitt och Liors förslag om att försöka åka hem vid tiotiden när de flesta banden spelat.
Det är nu strapatserna börjar. Det är egentligen en för lång berättelse för bloggformatet, så vi kan väl kort nämna ingredienserna.
* lift till Messina av ett italienskt par
* efter polisbesök, irrande och uppgivenhet spenderas natten på ett lyxhotell
* heldag i Messina med kvällståg hem till Palermo
* massa pengar fattigare men tusen erfarenheter rikare. Speciellt frukostbuffén.
Vad har hänt mer? Jo jag har åkt till CCTV-kamerornas och öl/korv/bönor/scones/teets förlovade land - England och hälsat på Benny. Närmare bestämt Leeds.
Hur ska man då beskriva denna kavalkad av skratt, gudomliga frukostar, David, promenader, flickor, öl, Comedy Club, mer öl, engelska, dubbeldäckare och Benny? Ja, kanske just sådär räcker. Resten får ni bli varse om genom små anekdoter i tid och otid.
Nästa stopp efter en vecka i Leeds var London, med Umberto, Martina (hans brud) och Mar och Eva (en spansk respektive tysk tjej). Jag och Umberto var bara i London två dagar. Vi hann väl med några museer, lite LITE shopping och att strosa runt i ett kallt London (som för övrigt tydligen skall täckas till 90 % av övervakningskameror).
Sen reste Umberto och jag hem. Eller jag reste hem och han reste det längsta norrut han varit i sitt liv.
Uppsala.
Där hade vi en grillfest med hela min familj á la familjen Coronel-Hägglund, och han fick träffa mina päron och alla syskon och nästan alla respektive. (Tomas var arbetsmyra just den kvällen.)
Han gillade Uppsala mycket skall tilläggas. Ordnat, städat, lugnt och mysigt. Stockholm hade i för sig de övriga (som anslöt från London en dag senare) exakt samma intryck av. Jag insåg att hon kanske inte är den världsmetropol som DN På Stan vill få henne till. Jag menar - skyskrapor i Stockholm som vissa vill ha - det är ju bara tragiskt. Alla städer kan inte vara allt på en gång. Stockholm kan var vara nöjd med att flera gånger ha blivit vald till världens mest ekologiska, intelligenta, gröna, vackra, medborgarvänliga... Räcker inte det? Måste Stockholm också bli en minikopia av New York? Vem vill egentligen ha det?
Hur som helst, de gillade staden och landet. Det sade att "nu förstod de mig mycket bättre", vad det nu kan betyda?
Tomas och Sofia var och hälsade på mig också. Vilka underbara dagar! Vad är det med mina svenska vänner att vara underbara och få mig att skratta?
De fick lite Talented Mr Ripley-känsla (fast utan mord) blandat med fyllecharter på samma gång. Och jag fick några otroliga dagar med deras sällskap. Klockrent helt enkelt, som Jens skulle ha sagt. Tomasczxh! Sofia! Kom tillbaka! Ni andra som har hälsat på också!
Tomas - de talar fortfarande om den tokiga svensken som diskade i ottan och var allmänt duktig. Jag skrockade stolt och sade att "Jorå så att, mina vänner vettu.... Hö hö hö..." (Disk finns kvar om du vill ha en ursäkt att få ligga på stranden eller gå på manetjakt.)
(Och just det, Sofia - Giovanni frågar efter dig hela tid... Det var inget förresten... Heh...)
Idag var det mors dag och min bror Ernies (ja som den tecknade serien) födelsedagsfirande. Grattis Ernesto i efterskott och grattis lilla mamma! Jag saknar er och resten av min familj! Och vänner!
Nu ska jag knäcka en lemonad och kolla på italiensk politisk debatt. Eller nåt. Lev väl!
Visar inlägg med etikett Annat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Annat. Visa alla inlägg
fredag 29 maj 2009
onsdag 11 mars 2009
Tentaplugg är alltid tentaplugg för mig
Imorgon har jag tenta i italiensk straffrätt. Och i övermorgon tenta i rättsfilosofi. Egentligen dumt att skriva, för går det dåligt så kommer jag ju behöva skriva det. Eller inte för att det skulle göra så mycket egentligen, men men. Snart åker jag till Sverige. Det ska bli otroligt trevligt. Eller för att inte säga underbart skönt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
söndag 8 mars 2009
Den hade kommit strax efter det att jag fick reda på att jag kommit in i Uppsala. En katalog från Uppsala Universitet om juristprogrammet. Jag minns hur jag satt många kvällar och bara förberedde mig mentalt på att börja plugga juridik. Det kändes så bra, jag kände mig så nöjd med mig själv. Te med socker och mjölk. Leonard Coen på låg volym tillräckligt för att överrösta pappas nyheter.
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
fredag 6 mars 2009
Vänner och bekanta
Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
söndag 1 mars 2009
Skidtripp, spanjorer och Garafello
Att Sicilien har vacker natur, sköna badstränder och ett ovanligt rikt kulturarv visste jag. Men att jag här skulle hitta en hel liten skidanläggning med äkta snö var verkligen oväntat. Följ med Pojken i Palermo till Piano Battaglia - Siciliens Åre.Tänk er alltså en skidsemester komprimerad till en dag och förlagd på Siciliens näst högsta berg. Lägg till spanjorer som nästan aldrig åkt skidor förut och du har min upplevelse igår. Totalt underbart! Just det, lägg till rom och cola för att hålla oss varma.(Ja mamma - bara lite.)
Kvart i sju väcks jag ur mina tunga sömn av Jose. Om en kvart var det sagt vi vara på stationen. Kvällen innan hade jag förberett världens kanske godaste tonfisk- och äggmackor. Ner med mackorna i ryggsäcken, vänta på hissen ett tag och sedan jäkta till stationen. Jose ångrade att han inte tog en extra jacka och valde att springa och hämta. Han trodde att det skulle vara kallt bara för att det skulle finnas snö.
Väl framme var det faktiskt helt underbart! Vackert, snö, och varmt! Jag blev solbränd i ansiktet (mest på näsan, typiskt) och det var riktigt kul att åka lite skidor. Eller ovanligt kanske man ska säga. Jag var ju ändå bäst eftersom spanjorerna knappt åkt skidor i sina liv.
Kan det verkligen vara Sicilien?
Väl hemma vid sex sov jag väl till nio eller nåt. Sedan kom spanjorerna, vi beställde pizza och gick sedan till piazza Garafello. Det är en otroligt häftig plats, jag ska ta foton någon dag och visa er. Hela kvarteret är i princip övergivet, så varje kväll så samlas ungdomar och spelar hög musik och softar hela nätterna. Det är verkligen otroligt autentiskt och annorlunda, just för att det är så "ocoolt" - dålig musik, slitet och skabbigt. Och så mycket Palermo.
De nya spanjorerna är otroligt sympatiska och trevliga, och det känns som om vi skulle kunna bli bra vänner. Detta sätter dock fokus på något väldigt frustrerande. Det finns så otroligt många människor man träffar som potentiellt skulle kunna bli ens goda vänner, och man känner sig alltid otillräcklig när man liksom inte klarar av att hålla alla bollar i luften samtidigt. Men hur mycket kan man egentligen begära? Man har ju redan en hel del vänner i Sverige som på något sätt fyller en del kvoten av vänner som man rent faktiskt klarar av att "underhålla". Men ibland känner man sig otillräcklig och osocial för att man inte lär känna alla de som man känner att "den här personen skulle jag kunna ha en fin relation med".
Jag tror det är viktigt att man skakar av sig de där tankarna. Om man någon dag provar att skicka facebookmeddeladen till alla man potentiellt skulle kunna starta en sjysst nära vänskap med och samtidigt läser deras bloggar, messar dem, mailar dem och kanske ringer, märker man snabbt att det rör sig om mer än ett heltidsjobb. Den nya tekniken - Internet - har verkligen erbjudit många fördelar vad gäller vänskap, men också den del nackdelar.
Att alla de personer som man intalar sig själv att man försakar på något sätt finns liksom där på Facebook och påminner en om hur otroligt osocial man är och om att man är en lat jävel om man bara orkar ha en viss begränsad mängd nära bekanta.
Personerna på listan över nära vänner förändras under livets lopp, men jag tror att antalet är mer eller mindre konstant, och jag tror det med tiden blir mindre och mindre. Den allmänna uppfattningen jag har är i alla fall att våra föräldrars generation kanske har maximalt fyra - fem par som vi i vår ålder skulle kalla nära vänner. För dem bidrar säkert jobb, barn och vardagen att begränsa hur mycket man kan umgås.
Jag vet inte, kände bara att jag ville skriva av mig. För jag menar, visst, att träffa nya människor är verkligen coolt, men är man en dålig människa bara för att man känner att man tröttnat på att förklara att man är svensk, vad man pluggar och liksom gå igenom hela processen med att lära känna någon? Är man lat och tråkig för att man är ganska nöjd med de vänner man har och för att man hellre skulle festa med dem, istället för att "träffa nya människor" varje kväll?
torsdag 26 februari 2009
Jag var inte ensam
Såhär kommenteras den stackars tolken.
"Jag satt och lyssnade på rättegången innan lunch idag. Den där tolken dom hade borde ju inte få vara tolk. Han pratade ju varken bra svenska ELLER engelska. Det blev en massa konstiga missförstånd."
"Hoppas någon protesterar mot denna fars! Det här kan ju inte vara acceptabelt, det måste väl t.o.m. domaren tycka!"
"Starkt jobbat att ta in en tolk som knappt kan varken engelska eller svenska."
"Man kan ju tycka att eden iaf borde vara översatt innan och inte lämnas till tolkens godtyckliga översättning. T.o.m. advokat Danowsky påpekade att översättningen var dålig nu."
"Engelskt ord : Reviews. Svensk översättning: "..ehh ehh...reviews"... Hahaha!"
Stackars, stackars tolken!
"Jag satt och lyssnade på rättegången innan lunch idag. Den där tolken dom hade borde ju inte få vara tolk. Han pratade ju varken bra svenska ELLER engelska. Det blev en massa konstiga missförstånd."
"Hoppas någon protesterar mot denna fars! Det här kan ju inte vara acceptabelt, det måste väl t.o.m. domaren tycka!"
"Starkt jobbat att ta in en tolk som knappt kan varken engelska eller svenska."
"Man kan ju tycka att eden iaf borde vara översatt innan och inte lämnas till tolkens godtyckliga översättning. T.o.m. advokat Danowsky påpekade att översättningen var dålig nu."
"Engelskt ord : Reviews. Svensk översättning: "..ehh ehh...reviews"... Hahaha!"
Stackars, stackars tolken!
Eighteen blev sjutton som blev arton
Var det bara jag som reagerade på tolkningen under The Pirate Bay-rättegångsförhöret med John Kennedy? Jag har aldrig varit med om att advokaten tolkar åt tolken. Riktigt pinsamt var det när man snabbare kunde tolka till bättre svenska själv jamfört med tolkens hattiga, anglifierade, felaktiga svenska. Om rättegången nu måste ske på svenska språket för allmänintressets skull - som domaren uttryckte det - så måste man väl kunna skaffa fram en ordentlig tolk? Som dessutom vet hur man säger ordet upphovsrätt på engelska? Jag råkar desutom veta att tolkar tjänar ohyggligt bra per timme, då ska man väl även veta att "eighteen" är arton och inte sjutton på svenska? Det gick så långt att jag nästan inte ville lyssna för att det var så pinsamt. För de som lyssnade framför allt.
onsdag 25 februari 2009
Fränds öbråd stejtus
Benny i Leeds. Säkerhetsstyrkor, brandlarm och uppsatser.
Victor i Taipei. Teknik, bytesdjur och högteknologi. (Vet inte så mycket mer än.)
Maria i Paris. Jogging, postleveransproblem och kärlek.
Mathilda i Heidelberg. Dr Professor Gunther-Wolff-von-ein-zu-Knopf. Och längtan.
George i Sydney. Ägg, pusta ut, transport-ologik, skratta på Skype.
Mattias i Dublin. Se Benny. Lägg till dyr mat. Och en underbar blogg.
Så här skulle man kunna sammanfatta mina vänner som befinner sig utomland och deras status för tilfället. Hoppas att de håller med.
Victor i Taipei. Teknik, bytesdjur och högteknologi. (Vet inte så mycket mer än.)
Maria i Paris. Jogging, postleveransproblem och kärlek.
Mathilda i Heidelberg. Dr Professor Gunther-Wolff-von-ein-zu-Knopf. Och längtan.
George i Sydney. Ägg, pusta ut, transport-ologik, skratta på Skype.
Mattias i Dublin. Se Benny. Lägg till dyr mat. Och en underbar blogg.
Så här skulle man kunna sammanfatta mina vänner som befinner sig utomland och deras status för tilfället. Hoppas att de håller med.
tisdag 25 november 2008
Dator igen och kamerafunderingar
Nu har jag äntligen fått min dator att fungera. Efter att ha spenderat 25 euro på en laddare som knappt fungerar och väntat i en vecka samt blivit avvisad av Fujitsu Siemens Sverige med orden "näääe du, jag kan inte hjääälpa dig" (värmländska). Men jag är inte bitter, tvärt om. Nu kan jag blogga igen, fejsbooka och allt sådant.
Jag har haft dåligt samvete över bloggen ett tag. Inga bilder (snart ska jag köpa kameran!) och utan dator svårt att skriva inlägg. Men jag hoppas att det kanske kan lugna alla trogna besökare att jag trots att har förhoppningar om att bättra mig. In med fler bilder och snabbare, mer frekventa inlägg.
Igår spelade vi poker alla här i huset. Det har kommit två brasilianare (guds ironi?) som ska bo hos Elisa två dagar som också var med och spelade. Det slutade med att det bara var jag och Jose kvar vid tvåtiden. Musiken hade spelat ut och ljusen flammade till då och då. Stämningen var som gjorde för en Oscar-vinst, men icke. Jag förlorade säkert hela en och en halv euro. Typiskt.
Idag ska jag plugga engelska rättsfall och försöka komma några sidor framåt i några av alla mina böcker på min "italienska-böcker-som-ska-läras-utantill-lista".
Arrividerci ragazzi!
Jag har haft dåligt samvete över bloggen ett tag. Inga bilder (snart ska jag köpa kameran!) och utan dator svårt att skriva inlägg. Men jag hoppas att det kanske kan lugna alla trogna besökare att jag trots att har förhoppningar om att bättra mig. In med fler bilder och snabbare, mer frekventa inlägg.
Igår spelade vi poker alla här i huset. Det har kommit två brasilianare (guds ironi?) som ska bo hos Elisa två dagar som också var med och spelade. Det slutade med att det bara var jag och Jose kvar vid tvåtiden. Musiken hade spelat ut och ljusen flammade till då och då. Stämningen var som gjorde för en Oscar-vinst, men icke. Jag förlorade säkert hela en och en halv euro. Typiskt.
Idag ska jag plugga engelska rättsfall och försöka komma några sidor framåt i några av alla mina böcker på min "italienska-böcker-som-ska-läras-utantill-lista".
Arrividerci ragazzi!
söndag 16 november 2008
En olycka kommer sällan ensam
Självklart har jag nu blivit förkyld samtidigt som batteriladdaren till min dator inte fungerar längre. Jag skriver med Riekes dator nu. Halsen känns tjock och jag känner mig svag. Samtidigt kan man alltsa inte kolla nagot pa nätet eller titta pa en film, nagot som skulle kunna ha lindrat förkylningen lite. Men men, det är bara att kämpa pa. Det skulle kunna vara värre. Men det är typiskt, ah jag blir sa bitter. Lägg till att alla lägenheter här saknar uppvärmning och att alla rum nu har 14-16 grader som minimitemperatur pa natten, sa förstar ni mer min bitterhet.
Som ni märker saknar Riekes dator bokstaven a med liten cirkel ovanför. Hoppas ni kan läsa det jag skriver ända.
Besöket av J, J, G och N var efterlängtat och mycket uppskattat. Jag var lite sliten under helgen, men det blev ända väldigt, väldigt lyckat. Nu känner jag tyvärr att jag inte har energin för att berätta om allt, men jag lovar, sa snart jag känner mig piggare ska tangenterna glöda. Sa snart jag fixat en ny adapter pa nagot sätt. Ska försöka ta mig ut pa stan imorgon och kolla. Det borde väl ga att fa tag pa?
Pa fredagen när de kom at vi en underbar frukost pa den soliga terassen bestaende av croissanter, bröd, salami, örtskinka, juice, jordgubbar och vindruvor. Sedan gick vi ut och jag visade dem staden. Vi tog en rad flummiga foton pa oss och byggnader, fakulteten och annat smatt och gott. Pa fredagskvallen gick vi ut och dansade i Palermonatten. En uppelevelse i sig, da italiensk musiksmak kanske inte ar den basta.
Nu ska jag vilka och försöka bli frisk. Imorgon far jag berätta om lördagen och allt spännande som hände när vi hyrde bil.
Ikväll ska jag kurera mig och kanske plugga.
Som ni märker saknar Riekes dator bokstaven a med liten cirkel ovanför. Hoppas ni kan läsa det jag skriver ända.
Besöket av J, J, G och N var efterlängtat och mycket uppskattat. Jag var lite sliten under helgen, men det blev ända väldigt, väldigt lyckat. Nu känner jag tyvärr att jag inte har energin för att berätta om allt, men jag lovar, sa snart jag känner mig piggare ska tangenterna glöda. Sa snart jag fixat en ny adapter pa nagot sätt. Ska försöka ta mig ut pa stan imorgon och kolla. Det borde väl ga att fa tag pa?
Pa fredagen när de kom at vi en underbar frukost pa den soliga terassen bestaende av croissanter, bröd, salami, örtskinka, juice, jordgubbar och vindruvor. Sedan gick vi ut och jag visade dem staden. Vi tog en rad flummiga foton pa oss och byggnader, fakulteten och annat smatt och gott. Pa fredagskvallen gick vi ut och dansade i Palermonatten. En uppelevelse i sig, da italiensk musiksmak kanske inte ar den basta.
Nu ska jag vilka och försöka bli frisk. Imorgon far jag berätta om lördagen och allt spännande som hände när vi hyrde bil.
Ikväll ska jag kurera mig och kanske plugga.
Svenskbesök och full rulle
På grund av den plötsliga anstormingen av svenska vänner och deras pressade tidsschema har knappt funnits en minut som inte varit vigd åt någon aktivitet. Bloggen har därför haft en tillfällig paus. Imorgon söndag kommer jag redogöra för helgen och allt som hänt. Ha tålamod tills imorgon eftermiddag alltså.
Kort beskrivning av helgen:
Fredag: Turistande och sightseeing i staden, middag, gitarr, sång, utgång, dans.
Lördag: Hyra bil, strand och bad, Corleone, maffia, vin, fotboll Inter-Palermo, umgänge.
Kort beskrivning av helgen:
Fredag: Turistande och sightseeing i staden, middag, gitarr, sång, utgång, dans.
Lördag: Hyra bil, strand och bad, Corleone, maffia, vin, fotboll Inter-Palermo, umgänge.
tisdag 11 november 2008
Middagen avklarad och gitarr
Middagen blev väldigt lyckad. Det var Jose, Enai (en annan baskisk-spansk kille) och jag som åt milanesas napolitanas. Till dryck hade vi sicilianskt rödvin och till efterrätt vindruvor. Efteråt satt vi alla i köket - Rieke, Anne, Enai, Jose och jag och spelade gitarr och sjöng. En riktig medelhavsafton. Eller nåt.
Imorgon har jag en lektion i komparativ privaträtt igen. Common law igen. Och dåligt engelsk uttal igen. Men det är väl bara att bita ihop.
Imorgon ska jag också höra efter hur och när jag kan köpa fotbollsbiljetter till oss grabbar (jag och mina vänner som kommer på besök). Och kolla hur mycket en iPhone kostar. Får se om jag hinner allt. Man ska ju hinna med en kaffe eller två också, hehe.
Nu: sovdags.
Imorgon har jag en lektion i komparativ privaträtt igen. Common law igen. Och dåligt engelsk uttal igen. Men det är väl bara att bita ihop.
Imorgon ska jag också höra efter hur och när jag kan köpa fotbollsbiljetter till oss grabbar (jag och mina vänner som kommer på besök). Och kolla hur mycket en iPhone kostar. Får se om jag hinner allt. Man ska ju hinna med en kaffe eller två också, hehe.
Nu: sovdags.
söndag 9 november 2008
Das ist nich möglich?
Kan det vara möjligt? Trettiosju unika besökare, mig borträknad. Vad glad jag blir! Samtidigt som en våg av prestationsångest sköljer över mig, känner jag mig glad. Kom, kom, fortsätt komma och läsa. Jag lovar att fortsätta skriva. Svara gärna på enkäten här till höger!
söndag 26 oktober 2008
Bilder från stranden
Här kära vänner kommer lite bilder från dagen på stranden förut. Njut av lite sommar!
Corso Vittorio Emmanuele i centrala Palermo.
Väntandes på bussen.
Stranden i Mondello.
Stranden.
Stranden.
Corso Vittorio Emmanuele i centrala Palermo.
Väntandes på bussen.
Stranden i Mondello.
Stranden.
Stranden.
Äntligen - bilder!
Denna dag har varit ett kulinariskt äventyr. Jag mötte Anne för en lunch i en mysig park i ett trevligt område i Palermo, med en butik som både är ett snabbköp och en restaurang. Underbart god och billig mat (allt från bläckfisk till lasagna) och trevlig personal gör det stället till mitt nya favoritställe. Ska ta alla som hälsar på dit!
Sedan har söndagen ägnats mest åt Youtubeklipp och lite mail- och brevskrivande. Ikväll ska jag spela Monopol med några spanjorer.
Bilder från utflykten till Monreale igår. Snart kommer jag lägga upp bilder från Palermo och mycket mer. Njut!
Staty utanför Monreales katedral.
Katedralens symbol.
Vackra stolar i katedralen.
Katedralens vackra tak.
Katedralen.
Detalj av fontänen.
Fontän utanför katedralen.
Katedralen.
Monreale.
Jag och en hund vilar lite.
Utsikt över Palermo från Monreale.
Irene, Ana och jag.
Sedan har söndagen ägnats mest åt Youtubeklipp och lite mail- och brevskrivande. Ikväll ska jag spela Monopol med några spanjorer.
Bilder från utflykten till Monreale igår. Snart kommer jag lägga upp bilder från Palermo och mycket mer. Njut!
Staty utanför Monreales katedral.
Katedralens symbol.
Vackra stolar i katedralen.
Katedralens vackra tak.
Katedralen.
Detalj av fontänen.
Fontän utanför katedralen.
Katedralen.
Monreale.
Jag och en hund vilar lite.
Utsikt över Palermo från Monreale.
Irene, Ana och jag.
lördag 25 oktober 2008
Foton
Kära vänner,
Ni har ju röstat i fotofrågan, och svaret har ju blivit entydigt: ni vill ha bilder, och kanske lite poesi. Detta innebär att jag ska köpa mig en kamera. Jag vänder mig därför till brorsorna A och E - om ni läser detta, ska man köpa en liten digital sak för 170 - 250 euro eller satsa på en "riktig" kamera för 400 euro när man ändå är på gång? Hör av er!
Idag blir det utflykt till kyrkan. Jag vaknade vid tolv (förlåt pappa - ska börja gå upp åtta varje dag och göra något av mitt liv!) av att Anne hade smygit iväg och lämnat en lapp på bordet. "Thank you! :-) See you later... "
Även Alberto & co hade dragit till någon ö och lämnat en lapp om att de skulle komma senare. Nu frukost, sedan kyrkan.
Ni har ju röstat i fotofrågan, och svaret har ju blivit entydigt: ni vill ha bilder, och kanske lite poesi. Detta innebär att jag ska köpa mig en kamera. Jag vänder mig därför till brorsorna A och E - om ni läser detta, ska man köpa en liten digital sak för 170 - 250 euro eller satsa på en "riktig" kamera för 400 euro när man ändå är på gång? Hör av er!
Idag blir det utflykt till kyrkan. Jag vaknade vid tolv (förlåt pappa - ska börja gå upp åtta varje dag och göra något av mitt liv!) av att Anne hade smygit iväg och lämnat en lapp på bordet. "Thank you! :-) See you later... "
Även Alberto & co hade dragit till någon ö och lämnat en lapp om att de skulle komma senare. Nu frukost, sedan kyrkan.
fredag 24 oktober 2008
Pingis, studentmatsalen och fest
Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats igår. Jag vet inte riktigt vad det beror på, att bloggen inte uppdateras varje dag längre. Jag gillar det inte. Man kan ju i för sig tolka det som att jag har så många extrabloggiala aktiviteter varje dag, så att det därför inte hinns med. Jag ska hur som helst försöka bättra mig.
Idag vaknade jag i lagom tid för en dag utan skola, det vill säga vid elvatiden. Lite frukost och sedan spöa Alberto (bli spöad det vill säga) på pingis innan vi vid ett gick iväg till studentmatsalen, Alberto, jag och Rieke. Studentmatsalen - la mensa - där man kan köpa allt för tre euro, ni vet. Det som är roligt med studentmatsalen är att förutom mat, finns där även gratis (riktiga) pingisbord och fotbollsspel (med sådana där spakar). Detta innebar att från halv tre fram till halv sex spelades det pingis och calcio pallini.
Nu var det inte bara Alberto - Stormästaren - och Rieke - Den tyska hämnaren - som spelade utan även tre spanjorer till. Jose - som ni känner - och som vi bättre känner som Den sköningslösa örnen från Kanarieöarna, Juan - Gentlemannamördaren, och en kille från Galicien som jag inte minns varken namn eller öknamn på.
När vi kom hem var det tydligen italienskakursfest. Anna, den lilla spanjorskan, hade bjudit över hela sin italienskakurs på fest på terassen. Köket såg ut som ett bombnedslag till följd av maten som lagats. Det hela slutade med att Jose, Alberto och jag lagade gemensam mat och bjöd Rieke som annars av lathet skulle ha ätit kakor.
Sedan kom Anne över med två nyfunna tyska vänner - varav en är ganska söt - för att hänga lite. Jag vet vad ni tänker, det finns ingen hejd på dessa tyskor. Jag menar hur många kan det finnas i Palermo?
Kvällen slutade i alla fall med att Anne sov över här, för att några i hennes lägenhet skulle ha dygnet-runt-siciliansk-fest, och hon ville just sova. Jag och Rieke satt uppe till tretiden och lyssnade på musik och snackade medan hon packade. Hon skall nämligen åka till Turkiet i en vecka imorgon för att hälsa på sin pojkvän, som ju ska cykla lite (se tidigare inlägg; persongalleriet)
Jag somnade alltså vid fyra kanske, och imorgon ska jag göra en liten utflykt till en världsberömd kyrka.
Idag vaknade jag i lagom tid för en dag utan skola, det vill säga vid elvatiden. Lite frukost och sedan spöa Alberto (bli spöad det vill säga) på pingis innan vi vid ett gick iväg till studentmatsalen, Alberto, jag och Rieke. Studentmatsalen - la mensa - där man kan köpa allt för tre euro, ni vet. Det som är roligt med studentmatsalen är att förutom mat, finns där även gratis (riktiga) pingisbord och fotbollsspel (med sådana där spakar). Detta innebar att från halv tre fram till halv sex spelades det pingis och calcio pallini.
Nu var det inte bara Alberto - Stormästaren - och Rieke - Den tyska hämnaren - som spelade utan även tre spanjorer till. Jose - som ni känner - och som vi bättre känner som Den sköningslösa örnen från Kanarieöarna, Juan - Gentlemannamördaren, och en kille från Galicien som jag inte minns varken namn eller öknamn på.
När vi kom hem var det tydligen italienskakursfest. Anna, den lilla spanjorskan, hade bjudit över hela sin italienskakurs på fest på terassen. Köket såg ut som ett bombnedslag till följd av maten som lagats. Det hela slutade med att Jose, Alberto och jag lagade gemensam mat och bjöd Rieke som annars av lathet skulle ha ätit kakor.
Sedan kom Anne över med två nyfunna tyska vänner - varav en är ganska söt - för att hänga lite. Jag vet vad ni tänker, det finns ingen hejd på dessa tyskor. Jag menar hur många kan det finnas i Palermo?
Kvällen slutade i alla fall med att Anne sov över här, för att några i hennes lägenhet skulle ha dygnet-runt-siciliansk-fest, och hon ville just sova. Jag och Rieke satt uppe till tretiden och lyssnade på musik och snackade medan hon packade. Hon skall nämligen åka till Turkiet i en vecka imorgon för att hälsa på sin pojkvän, som ju ska cykla lite (se tidigare inlägg; persongalleriet)
Jag somnade alltså vid fyra kanske, och imorgon ska jag göra en liten utflykt till en världsberömd kyrka.
torsdag 23 oktober 2008
Bloggkris, straffrätt, pingis och utgång
Viktigt meddelande
Som ni har märkt, kära bloggläsare, så har bloggen sedan den 21:a november genomgått en smärre kris. Jag har inte haft riktigt lust att skriva alls, vilket har varit märkligt men på ett sätt ganska skönt. I god ordning har dock min krishantering fungerat väl, varför det nu kommer ett inlägg som inte bara sammanfattar den 22:a och den 23:e, utan som också ger er en inblick i dagens äventyr. Snacka om lust att skriva!
Onsdag
Jag ska försöka förklara hur en vanlig dag ser ut. Jag kliver upp ungefär tjugo minuter innan lektionen skall börja enligt schemat - väl medveten om att alla professorer tillämpar någon sorts akademisk tjugofemminutersperiod - och tvättar mig etc, tar hissen ned till bottenplan. Hissen är en ny konstruktion, det ändå som är nytt i detta fallfärdiga Mussoliniskrytbygge. Underhållet av byggnaden har alltså varit långt ifrån fascistiskt.
Promenaden från mitt hus till fakulteten tar ungefär sju minuter. Man viker av från min gata, via Milano, in på via Roma och sedan ligger fakulteten på via Maqueda. Det är en pampig byggnad med pelare och grejer, känns ganska lämplig som juridikfakultet kan man väl säga, utan att rikta kritik mot Uppsalas dito.
Väl framme får jag ganska snart reda på att den käre professor Militello är sjuk. Jo tjena. Jag har dock börjat förstå hur det här med ERASMUS fungerar, dvs. anarki. Man kan i princip göra som man vill. Fast förvissad om att ERASMUS-studenter får byta och fixa lite som de vill gick jag fram till den andra straffrättsprofessorn - med det roliga namnet Manfredi Parodi Giusino - och frågade om jag fick frequentare hans lektion istället. Det gick bra. Professor Parodi Giusino ser ut att vara hämtad direkt från någon amerikansk film om utbildning, tänk typ I döda poeters sällskap. Han är en av få professorer här som verkligen vill aktivera studenterna och få dem att tänka själva, inte bara stoppa korv hela dagarna. Jag tror jag ska byta bort Militellos lektioner mot Parodi Giusino.
Lärarna här verkar älska ERASMUS-studenter som är aktiva. Eller i alla fall tycka Sverige är exotiskt. När jag frågade professor Parodi Giusino en i Uppsala helt normal fråga från en aktiv student - något om varför vissa områden inom den italienska straffrätten alltid förblev okriminaliserade - tog han såklart upp det på lektionen sedan som ett exempel på de italienska studenternas passivitet.
Han förstod inte att det är deras hårda-tag-anteckna-och-håll-käft-i-klassen-system som skapar denna passivitet. Säga vad man vill om svensk skola och högre utbildning, men den gör inte en universitetsstudent till en grönsaksliknande tabula rasa som bara ska fyllas med kunskap inför provet.
Senare på kvällen var det konsert på juridikfakulteten, som nu är öppen även på kvällarna för att protestera och samlas mot det nya lagförslaget. Där träffade Anne, Rieke, Alberto och jag Roberta & co. Det slutade med att vi alla gick och tog en öl på La Champagneria, en "inneklubb" i centrala Palermo. Vi hade riktigt roligt hela kvällen, skrattade mycket och lärde varandra språk. Rieke är faktiskt riktigt bra på svenska, och jag hoppas lära mig mycket sicilianska innan jag åker hem.
Jag är väldigt glad att jag lärde känna Roberta och de andra italienskorna, de är väldigt sociala och roliga. Ni kommer säkert att få höra mer om de senare.
Torsdag
Eftersom vi kom hem vid fyratiden igår, vaknade jag först vid tolv. Dagen ägnades mest åt att städa mitt rum och köket. Sedan åt vi lunch tillsammans allihopa innan jag kom på att jag totalt glömt att jag hade italienskalektion. Jag promenerade dit, hann köpa en kaffe, och kom precis när den första pausen hade börjat.
Pingisbordet som vi "byggt" är verkligen riktigt bra, och i princip alla spelar pingis här någon gång under dagen.
Idag
Nu ska jag gå och äta lunch i studentmatsalen. Lovar dock denna gång att återkomma senare under eftermiddagen.
Som ni har märkt, kära bloggläsare, så har bloggen sedan den 21:a november genomgått en smärre kris. Jag har inte haft riktigt lust att skriva alls, vilket har varit märkligt men på ett sätt ganska skönt. I god ordning har dock min krishantering fungerat väl, varför det nu kommer ett inlägg som inte bara sammanfattar den 22:a och den 23:e, utan som också ger er en inblick i dagens äventyr. Snacka om lust att skriva!
Onsdag
Jag ska försöka förklara hur en vanlig dag ser ut. Jag kliver upp ungefär tjugo minuter innan lektionen skall börja enligt schemat - väl medveten om att alla professorer tillämpar någon sorts akademisk tjugofemminutersperiod - och tvättar mig etc, tar hissen ned till bottenplan. Hissen är en ny konstruktion, det ändå som är nytt i detta fallfärdiga Mussoliniskrytbygge. Underhållet av byggnaden har alltså varit långt ifrån fascistiskt.
Promenaden från mitt hus till fakulteten tar ungefär sju minuter. Man viker av från min gata, via Milano, in på via Roma och sedan ligger fakulteten på via Maqueda. Det är en pampig byggnad med pelare och grejer, känns ganska lämplig som juridikfakultet kan man väl säga, utan att rikta kritik mot Uppsalas dito.
Väl framme får jag ganska snart reda på att den käre professor Militello är sjuk. Jo tjena. Jag har dock börjat förstå hur det här med ERASMUS fungerar, dvs. anarki. Man kan i princip göra som man vill. Fast förvissad om att ERASMUS-studenter får byta och fixa lite som de vill gick jag fram till den andra straffrättsprofessorn - med det roliga namnet Manfredi Parodi Giusino - och frågade om jag fick frequentare hans lektion istället. Det gick bra. Professor Parodi Giusino ser ut att vara hämtad direkt från någon amerikansk film om utbildning, tänk typ I döda poeters sällskap. Han är en av få professorer här som verkligen vill aktivera studenterna och få dem att tänka själva, inte bara stoppa korv hela dagarna. Jag tror jag ska byta bort Militellos lektioner mot Parodi Giusino.
Lärarna här verkar älska ERASMUS-studenter som är aktiva. Eller i alla fall tycka Sverige är exotiskt. När jag frågade professor Parodi Giusino en i Uppsala helt normal fråga från en aktiv student - något om varför vissa områden inom den italienska straffrätten alltid förblev okriminaliserade - tog han såklart upp det på lektionen sedan som ett exempel på de italienska studenternas passivitet.
Han förstod inte att det är deras hårda-tag-anteckna-och-håll-käft-i-klassen-system som skapar denna passivitet. Säga vad man vill om svensk skola och högre utbildning, men den gör inte en universitetsstudent till en grönsaksliknande tabula rasa som bara ska fyllas med kunskap inför provet.
Senare på kvällen var det konsert på juridikfakulteten, som nu är öppen även på kvällarna för att protestera och samlas mot det nya lagförslaget. Där träffade Anne, Rieke, Alberto och jag Roberta & co. Det slutade med att vi alla gick och tog en öl på La Champagneria, en "inneklubb" i centrala Palermo. Vi hade riktigt roligt hela kvällen, skrattade mycket och lärde varandra språk. Rieke är faktiskt riktigt bra på svenska, och jag hoppas lära mig mycket sicilianska innan jag åker hem.
Jag är väldigt glad att jag lärde känna Roberta och de andra italienskorna, de är väldigt sociala och roliga. Ni kommer säkert att få höra mer om de senare.
Torsdag
Eftersom vi kom hem vid fyratiden igår, vaknade jag först vid tolv. Dagen ägnades mest åt att städa mitt rum och köket. Sedan åt vi lunch tillsammans allihopa innan jag kom på att jag totalt glömt att jag hade italienskalektion. Jag promenerade dit, hann köpa en kaffe, och kom precis när den första pausen hade börjat.
Pingisbordet som vi "byggt" är verkligen riktigt bra, och i princip alla spelar pingis här någon gång under dagen.
Idag
Nu ska jag gå och äta lunch i studentmatsalen. Lovar dock denna gång att återkomma senare under eftermiddagen.
fredag 10 oktober 2008
Kollektivet
Jag bor ju med sju personer här i min lilla 1800-talsvåning i centrala Palermo, host host. Det är väl dags att du får en bra presentation över dem.
Idag kan vi ta de första fyra, och imorgon de andra tre.
1. JOSÉ, 23 år, juridik, Spanien
José brukar vi kalla för José Mussolini, för han är våningens egen lilla lata men ack så ordergivningskåta ledare. Det är ofta man ser José ligga med laptopen på magen i sitt rum och från rummet (på spanska men med italiensk brytning istället för tvärtom) skrika att det är dags att soporna tas ned eller att köket måste städas. De allra flesta tar dock José med en nypa salt, och när han kom hem från stranden röd som en kräfta häromdagen fick alla en anledning att retas lite extra. Värt att tillägga är att José har figur, hårfäste och skäggväxt som en trettiofemåring, vilket i kombination med hans otroligt metrosexuella vanor - vaxa kinderna, smörja in skalpen med Regain etc - gör honom till en inte för svår person att strunta i. När spanska reveljen går vid sextiden och ingen kommer ut och städar, ja då kan man liksom låta honom muttra lite där i köket utan att vara rädd. I värsta fall kanske han vaxar ens innanlår-hår.
2. ALBERTO, 23 år, juridik, Spanien
Här har vi en skön kille. Otroligt vältränad, snackar alltid om att andra är "gay", samtidigt som han själv har köpt Spindelmannenaffischer att ha på rummet och dricker O'boy till frukost. När jag och Rieke fick se att han ställt en Batmanfigur på hans hylla höll vi på att bryta ihop av skratt. Han hade fått den som present i frukostflingorna. Ni fattar att killen är skön. Han har lite samma humor som min pappa, och ett sätt att liksom på det där barnsligt charmiga sättet gå runt och sjunga i köket som gör en glad. Alberto och jag har kommit att umgås ganska mycket på sista tiden.
3. RIEKE, 22 år, filosofi, Tyskland
Här har vi en klassisk tyska (?). Kortklippt hår, rapar öppet ogenerat (kanske inte tyskt utan bara äckligt?), gillar ost och konstig musik. Rieke har väldigt charmig humor, en pojkvän eller liknande (Rieke hatar att sätta etiketter på saker och ting) som cyklar från Tyskland till Nedre Mesopotamien nu i höst, och det minsta vindsrummet i fastigheten. Hon är en av de som jag umgås mest med, kanske mest för att hon faktiskt är väldigt rolig som sagt. Hon har introducerat Chinese boxing och att spela Tic Tac Toe över Skype som fritidssysselsättningar.
4. BRYAN, 23, basketbollspelare, USA
Bryan kan vara ett av de största äggen jag träffat. G, som bara har hört honom i bakgrunden på Skype, kunde direkt säga att det var den rösten/personen som blivit av med två pass på lika många månader och blivit involverad i grejer med Grannsamverkan mot brott efter en vecka i Palermo. Han är trots att han låter glad med hans märkliga Jamaikanska engelska alltid sur eller irriterad över någonting. Detta kan göra mig väldigt irriterad. alltid när han kommer in i köket hör man ett "Fuck man" eller "Shit" eller "Shit man", varpå någon plikttroget då frågar "Bryan, what's up man?" och så är det igång. Bryan är dock en vänlig själ innerst inne, han talar någon slags italienska som alla förstår, och han har en master i internationell ekonomi. Han är den lilla extra kryddan det här stället behöver. Med honom "around" händer det alltid om inte roliga så spännande saker. Han är skön, helt klart.
Det var de första fyra personerna. Nu ska jag iväg till studentmatsalen som har en trerätters lunch för 3 euro. Jag vaknade visserligen vid halv ett idag och åt frukost- hatar att sova för länge - men nu ska jag försöka äta lunch i hyfsad tid ändå. Återkommer senare.
Idag kan vi ta de första fyra, och imorgon de andra tre.
1. JOSÉ, 23 år, juridik, Spanien
José brukar vi kalla för José Mussolini, för han är våningens egen lilla lata men ack så ordergivningskåta ledare. Det är ofta man ser José ligga med laptopen på magen i sitt rum och från rummet (på spanska men med italiensk brytning istället för tvärtom) skrika att det är dags att soporna tas ned eller att köket måste städas. De allra flesta tar dock José med en nypa salt, och när han kom hem från stranden röd som en kräfta häromdagen fick alla en anledning att retas lite extra. Värt att tillägga är att José har figur, hårfäste och skäggväxt som en trettiofemåring, vilket i kombination med hans otroligt metrosexuella vanor - vaxa kinderna, smörja in skalpen med Regain etc - gör honom till en inte för svår person att strunta i. När spanska reveljen går vid sextiden och ingen kommer ut och städar, ja då kan man liksom låta honom muttra lite där i köket utan att vara rädd. I värsta fall kanske han vaxar ens innanlår-hår.
2. ALBERTO, 23 år, juridik, Spanien
Här har vi en skön kille. Otroligt vältränad, snackar alltid om att andra är "gay", samtidigt som han själv har köpt Spindelmannenaffischer att ha på rummet och dricker O'boy till frukost. När jag och Rieke fick se att han ställt en Batmanfigur på hans hylla höll vi på att bryta ihop av skratt. Han hade fått den som present i frukostflingorna. Ni fattar att killen är skön. Han har lite samma humor som min pappa, och ett sätt att liksom på det där barnsligt charmiga sättet gå runt och sjunga i köket som gör en glad. Alberto och jag har kommit att umgås ganska mycket på sista tiden.
3. RIEKE, 22 år, filosofi, Tyskland
Här har vi en klassisk tyska (?). Kortklippt hår, rapar öppet ogenerat (kanske inte tyskt utan bara äckligt?), gillar ost och konstig musik. Rieke har väldigt charmig humor, en pojkvän eller liknande (Rieke hatar att sätta etiketter på saker och ting) som cyklar från Tyskland till Nedre Mesopotamien nu i höst, och det minsta vindsrummet i fastigheten. Hon är en av de som jag umgås mest med, kanske mest för att hon faktiskt är väldigt rolig som sagt. Hon har introducerat Chinese boxing och att spela Tic Tac Toe över Skype som fritidssysselsättningar.
4. BRYAN, 23, basketbollspelare, USA
Bryan kan vara ett av de största äggen jag träffat. G, som bara har hört honom i bakgrunden på Skype, kunde direkt säga att det var den rösten/personen som blivit av med två pass på lika många månader och blivit involverad i grejer med Grannsamverkan mot brott efter en vecka i Palermo. Han är trots att han låter glad med hans märkliga Jamaikanska engelska alltid sur eller irriterad över någonting. Detta kan göra mig väldigt irriterad. alltid när han kommer in i köket hör man ett "Fuck man" eller "Shit" eller "Shit man", varpå någon plikttroget då frågar "Bryan, what's up man?" och så är det igång. Bryan är dock en vänlig själ innerst inne, han talar någon slags italienska som alla förstår, och han har en master i internationell ekonomi. Han är den lilla extra kryddan det här stället behöver. Med honom "around" händer det alltid om inte roliga så spännande saker. Han är skön, helt klart.
Det var de första fyra personerna. Nu ska jag iväg till studentmatsalen som har en trerätters lunch för 3 euro. Jag vaknade visserligen vid halv ett idag och åt frukost- hatar att sova för länge - men nu ska jag försöka äta lunch i hyfsad tid ändå. Återkommer senare.
tisdag 30 september 2008
Professore Militello
Idag gick jag upp tidigt för att gå till Juridiska fakulteten. Tidigt innebär enligt siciliansk tid runt kvart i nio. När jag hade duschat och klätt på mig och skulle gå ut tänkte jag att det kändes skönt att redan efter en vecka hitta ganska bra i staden och att känna att man hade lite koll. Självklart var det just idag som jag just därför tappade bort mig och blev tvungen att fråga i alla fall två personer om vägen till Juridiska fakulteten. Typiskt.
Juridiska fakulteten vid Palermos universitet är inhyst i ett gammalt palats, så det är väldigt vackert. När jag kom det satt det massor av studenter ute på stenbeläggningen själva borggården, på trappor och på bänkar. Ungefär som det brukar se ut. Det var till och med så modernt att de hade en plasmateve som visade scheman. Annars var det ganska typiskt palermitanskt. Alla väggar inomhus var målade med den där beiga färgen som i alla fall jag förknippar med sjukhus i Sverige. Jag lyckades tillslut hitta min ERASMUS-koordinator, professor Militello. Han hade lektion och skulle vara klar klockan elva. Bara att gå och ta en kaffe för en euro då. Och köpa ett skrivblock för en euro. Efter lite vardagligt Palermo-softande var jag tillbaka vid hans kontor klockan elva. Då hade jag väntat två timmar. Jag fick en minut. Han var klädd á la Stattin (en sträng fascistoid uppsalalärare i associationsrätt, som alltid har tredelad kostym och hårt, hårt knuten slips), och var allmänt väldigt viktig i sin uppsyn. Vad M har berättat för mig om gammaldags hierarkier hos universiteten i sydeuropeiska länder verkar garanterat stämma. Han var alltså stel minst sagt, och sade helt enkelt att han hade mottagningstid imorgon och att vi kunde ta allt då. Tack och hej, leverpastej.
"-Grazie Professore! ArrividerLa!" sade jag kort som ett adjö och gick sedan för att träffa Anne för att fixa ett kort till studentmatsalen. Där har de klockren trerätters lunch (ja alltså verkligen tre rätter) plus dricka och tillbehör för tre euro. Jag tog pasta med köttfärssås, en omelett och en stor sallad, plus en aranciata (slå upp det - latmask!) och en yoghurt. Jag har hittat det ultimata stället att äta bakismat på, moahaha.
Jag måste passa på att berätta att vi har fått en ny inneboende. Ryan heter han, är african american med dreads och en underlig brytning. Han är här för att spela basket (klyschorna haglar) under ett år. Mycket rolig typ. Ingen förstår riktigt hans engelska, för hans brytning är så, vad ska vi säga, kommunikationsbegränsande. Han är ursprungligen från Jamaica eller nåt. Men som sagt, alla, särskilt spanjorerna, går mest runt och ler när han pratar med dem, för att det inte fattar ett dyft av vad han säger. Men det kommer ordna sig fint. Idag hade vi förfest på terrassen för de som skulle vidare till någon konsert, och då snackade alla på med alla fint. En av spanjorerna har döpt vår lägenhet till la ONU, FN, för att vi är en som fruktsallad av nationaliteter.
Innan dagens italienskakurs vid halv tre tog jag och Anne en kaffe på en caffeteria precis bredvid lokalen där vi brukar vara. En kaffe ute på ett bord på gatan kostade en euro. Att ta med sig samma kaffe kostade 1,50 euro. Jag förstår ingenting, Anne förstår ingenting. Ingen förstår någonting. Anne ska förresten på måndag börja sin praktik på il Policlinico, ett av Palermos största allmänna sjukhus. Hon ska vara en första vecka på urologen. Hennes koordinator hade frågat henne imorse om hon kunde börja på en gång och assistera vid någon sorts pungoperation. Tjejen är ju tysk, och i Tyskland har de tydligen tonvis med övningar, förberedelser och dylikt innan de börjar känna på patienter. Hon hade nervöst fått säga att hon gärna ville läsa ut sin bok om urologi först, men att hon kunde börja i övermorgon. Jag tyckte det hela var ganska komiskt.
Imorgon har jag alltså mitt riktiga möte med professor Militello, därför dags att krypa till kojs.
Juridiska fakulteten vid Palermos universitet är inhyst i ett gammalt palats, så det är väldigt vackert. När jag kom det satt det massor av studenter ute på stenbeläggningen själva borggården, på trappor och på bänkar. Ungefär som det brukar se ut. Det var till och med så modernt att de hade en plasmateve som visade scheman. Annars var det ganska typiskt palermitanskt. Alla väggar inomhus var målade med den där beiga färgen som i alla fall jag förknippar med sjukhus i Sverige. Jag lyckades tillslut hitta min ERASMUS-koordinator, professor Militello. Han hade lektion och skulle vara klar klockan elva. Bara att gå och ta en kaffe för en euro då. Och köpa ett skrivblock för en euro. Efter lite vardagligt Palermo-softande var jag tillbaka vid hans kontor klockan elva. Då hade jag väntat två timmar. Jag fick en minut. Han var klädd á la Stattin (en sträng fascistoid uppsalalärare i associationsrätt, som alltid har tredelad kostym och hårt, hårt knuten slips), och var allmänt väldigt viktig i sin uppsyn. Vad M har berättat för mig om gammaldags hierarkier hos universiteten i sydeuropeiska länder verkar garanterat stämma. Han var alltså stel minst sagt, och sade helt enkelt att han hade mottagningstid imorgon och att vi kunde ta allt då. Tack och hej, leverpastej.
"-Grazie Professore! ArrividerLa!" sade jag kort som ett adjö och gick sedan för att träffa Anne för att fixa ett kort till studentmatsalen. Där har de klockren trerätters lunch (ja alltså verkligen tre rätter) plus dricka och tillbehör för tre euro. Jag tog pasta med köttfärssås, en omelett och en stor sallad, plus en aranciata (slå upp det - latmask!) och en yoghurt. Jag har hittat det ultimata stället att äta bakismat på, moahaha.
Jag måste passa på att berätta att vi har fått en ny inneboende. Ryan heter han, är african american med dreads och en underlig brytning. Han är här för att spela basket (klyschorna haglar) under ett år. Mycket rolig typ. Ingen förstår riktigt hans engelska, för hans brytning är så, vad ska vi säga, kommunikationsbegränsande. Han är ursprungligen från Jamaica eller nåt. Men som sagt, alla, särskilt spanjorerna, går mest runt och ler när han pratar med dem, för att det inte fattar ett dyft av vad han säger. Men det kommer ordna sig fint. Idag hade vi förfest på terrassen för de som skulle vidare till någon konsert, och då snackade alla på med alla fint. En av spanjorerna har döpt vår lägenhet till la ONU, FN, för att vi är en som fruktsallad av nationaliteter.
Innan dagens italienskakurs vid halv tre tog jag och Anne en kaffe på en caffeteria precis bredvid lokalen där vi brukar vara. En kaffe ute på ett bord på gatan kostade en euro. Att ta med sig samma kaffe kostade 1,50 euro. Jag förstår ingenting, Anne förstår ingenting. Ingen förstår någonting. Anne ska förresten på måndag börja sin praktik på il Policlinico, ett av Palermos största allmänna sjukhus. Hon ska vara en första vecka på urologen. Hennes koordinator hade frågat henne imorse om hon kunde börja på en gång och assistera vid någon sorts pungoperation. Tjejen är ju tysk, och i Tyskland har de tydligen tonvis med övningar, förberedelser och dylikt innan de börjar känna på patienter. Hon hade nervöst fått säga att hon gärna ville läsa ut sin bok om urologi först, men att hon kunde börja i övermorgon. Jag tyckte det hela var ganska komiskt.
Imorgon har jag alltså mitt riktiga möte med professor Militello, därför dags att krypa till kojs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
