En månad och tre veckor sedan jag bloggade sist. Mycket har hänt sedan dess, och samtidigt ingenting. Det är ju så med tiden, allt rullar på, och i backspegeln känns det aldrig som att något händer. Tills det rullat på ett tag och man tänker tillbaka. Vad har hänt under de här sju veckorna?
Veckan efter sista inlägget kom Benny på besök. Det var fyra tokiga dygn präglade av mycket mycket humor och lite allvar. Mest humor. Vad jag skrattade. Bland annat deltog vi i ett s. k. white party (nej - inget rasistiskt utan klädkulördiskriminering) iklädda vita leggings, vita kallingar och vit t-shirt. Kan rekommenderas även till vardags för de som gillar uppmärksamhet. Lägg till att alla ser exakt vad du har att erbjuda i utrustningsväg. (Det är otroligt vad mobilen syns alltså.)
En liten parentes: alla dagar som förflöt mellan de händelser jag tar upp var typiska s.k. Palermodagar. Gå upp hyfsat sent (elva), äta kontinental frukost (kaffe och - om man har tur - cannolo), ta en promenad, läsa nyheter, köpa frukt på marknaden, njuta av vädret på terrassen etc.
Veckan efter framkallade jag foton för att skicka till min familj med snigelpost och sedan var Rieke, Lior och jag på Etna Sound Festival. Det var en musikfestival som hölls på vulkanen Etnas sluttningar. Otroligt häftigt, men resan dit och resan hem var ett än större äventyr. Och ett skolboksexempel på siciliansk vardag. Kort resumé:
Vi skulle ha tagit en buss till festivalen (tre timmar från Palermo). Bussen skulle enligt hemsidan gå direkt från Palermos centralstation till festivalen. Skulle. Den bistra sanningen som slog oss i ansiktet med en våt trasa var att det inte fanns någon buss, det skulle aldrig heller finnas någon. Typiskt Sicilien.
Vi tog då en buss till staden Trapani som enligt uppgift skulle ligga nära Etna och festivalen. Efter två timmars bussresa anländer vi så till Trapani, bara för att bli varse om att festivalen låg en timme från stan - och att inga lokalbussar fanns att tillgå för det var helgdag.
Det ursvenska i mig (nåja) mumlar bittert under lugg att det här jävlarimig är en skandal! Att planera en festival på en dag då det är stört omöjligt att komma dit utan egen bil. Det hela slutar med att vi tar en taxi till festivaljäveln (svart till och med) och ni kommer inte få någon prisuppgift!
Väl där är förhållandena goda för att vara en vulkan. Öl, grillat, och musik. Men för lite folk, inga tält alls och en massa hundar och barn. Plus att temperaturen var under 18-gradersstrecket. Vi inser snabbt att något sova i tält kommer det inte bli. Musiken var dock helt okej, ölen god och maten god. Det är trots detta ingen som motsätter sig mitt och Liors förslag om att försöka åka hem vid tiotiden när de flesta banden spelat.
Det är nu strapatserna börjar. Det är egentligen en för lång berättelse för bloggformatet, så vi kan väl kort nämna ingredienserna.
* lift till Messina av ett italienskt par
* efter polisbesök, irrande och uppgivenhet spenderas natten på ett lyxhotell
* heldag i Messina med kvällståg hem till Palermo
* massa pengar fattigare men tusen erfarenheter rikare. Speciellt frukostbuffén.
Vad har hänt mer? Jo jag har åkt till CCTV-kamerornas och öl/korv/bönor/scones/teets förlovade land - England och hälsat på Benny. Närmare bestämt Leeds.
Hur ska man då beskriva denna kavalkad av skratt, gudomliga frukostar, David, promenader, flickor, öl, Comedy Club, mer öl, engelska, dubbeldäckare och Benny? Ja, kanske just sådär räcker. Resten får ni bli varse om genom små anekdoter i tid och otid.
Nästa stopp efter en vecka i Leeds var London, med Umberto, Martina (hans brud) och Mar och Eva (en spansk respektive tysk tjej). Jag och Umberto var bara i London två dagar. Vi hann väl med några museer, lite LITE shopping och att strosa runt i ett kallt London (som för övrigt tydligen skall täckas till 90 % av övervakningskameror).
Sen reste Umberto och jag hem. Eller jag reste hem och han reste det längsta norrut han varit i sitt liv.
Uppsala.
Där hade vi en grillfest med hela min familj á la familjen Coronel-Hägglund, och han fick träffa mina päron och alla syskon och nästan alla respektive. (Tomas var arbetsmyra just den kvällen.)
Han gillade Uppsala mycket skall tilläggas. Ordnat, städat, lugnt och mysigt. Stockholm hade i för sig de övriga (som anslöt från London en dag senare) exakt samma intryck av. Jag insåg att hon kanske inte är den världsmetropol som DN På Stan vill få henne till. Jag menar - skyskrapor i Stockholm som vissa vill ha - det är ju bara tragiskt. Alla städer kan inte vara allt på en gång. Stockholm kan var vara nöjd med att flera gånger ha blivit vald till världens mest ekologiska, intelligenta, gröna, vackra, medborgarvänliga... Räcker inte det? Måste Stockholm också bli en minikopia av New York? Vem vill egentligen ha det?
Hur som helst, de gillade staden och landet. Det sade att "nu förstod de mig mycket bättre", vad det nu kan betyda?
Tomas och Sofia var och hälsade på mig också. Vilka underbara dagar! Vad är det med mina svenska vänner att vara underbara och få mig att skratta?
De fick lite Talented Mr Ripley-känsla (fast utan mord) blandat med fyllecharter på samma gång. Och jag fick några otroliga dagar med deras sällskap. Klockrent helt enkelt, som Jens skulle ha sagt. Tomasczxh! Sofia! Kom tillbaka! Ni andra som har hälsat på också!
Tomas - de talar fortfarande om den tokiga svensken som diskade i ottan och var allmänt duktig. Jag skrockade stolt och sade att "Jorå så att, mina vänner vettu.... Hö hö hö..." (Disk finns kvar om du vill ha en ursäkt att få ligga på stranden eller gå på manetjakt.)
(Och just det, Sofia - Giovanni frågar efter dig hela tid... Det var inget förresten... Heh...)
Idag var det mors dag och min bror Ernies (ja som den tecknade serien) födelsedagsfirande. Grattis Ernesto i efterskott och grattis lilla mamma! Jag saknar er och resten av min familj! Och vänner!
Nu ska jag knäcka en lemonad och kolla på italiensk politisk debatt. Eller nåt. Lev väl!
fredag 29 maj 2009
måndag 6 april 2009
Gustav, födelsedag och Catania (och pepp)
Jaha, nu har till och med Style by Mats-Mats valt att sluta blogga. För att hans fans tycker att hans blogg blivit dålig och för att han själv blivit pappa. Nu tror ni kanske att jag har följt hans blogg, men se det har jag inte! Men av någon anledning har jag gått in på 1000 apor eller vad det nu heter en gång i halvåret eller så och läst lite. Och när jag fick se att Mats slutade blogga ville jag bara skriva det. Vet inte varför än, jag kanske kommer använda det som argument för min egen dåliga bloggvardag.
Min käre vän Gustav har varit och hälsat på här i Palermo. Det var en högintensiv vecka med mycket flanerade kring Palermo och dess ruiner till byggnader i gamla stan. Säkert var tionde byggnad är övergiven och igenbommad, och det ger ett väldigt häftigt intryck. Slitet och jävligt, med sopor överallt och smuts och damm. Palermo när det är som mest äkta. Vi år mest god mat och strosade runt som sagt, vilket är det bästa man kan göra här. Staden lämpar sig väl för det s.k. goda livet. Jag fick en liten aha-upplevelse också. När man ser sin "egen" stad genom någon annans ögon förstår man hur cool den är.
Gustav åkte hem på min födelsedag, och på kvällen hade jag en liten lugn vinbjudning här hemma. Nu är man alltså redan 23 bast. Tack alla ni som skickade hälsningar på Fejsbook, ringde och messade!
På lördagen efter min födelsedag åkte jag och Umberto (Jose alltså) och åtta andra spanjorer till Palermos värsta fiende vad gäller i princip allt - Catania. Där säger man inte att man är från Palermo om man inte vil ha spö, så enkelt är det. De hatar varandra så mycket att jag inte förstår hur busslinjerna mellan städerna kan fungera. Catania är i jämförelse med Palermo betydligt mindre (cirka 310 000 mot Palermos cirka 700 000) men desdo mer städat, lugnt, prydligt och välplanerat. Jag gillade kort sagt Catania. Jag blev lite förälskad där kan jag nämna. I en tjej alltså, inte i staden. Eller jo, den med. Lite. Men mest i tjejen.
Nu ska jag börja ta friska tag i studierna också. Tror jag. Vi får väl se, som jag så ofta skriver här, hehe.
Såg idag på nyheterna och läste om den fruktansvärda jordbävningen som skakade mitt nya hemland. 50 000 skall vara utan tak över huvudet och upp till 90 personer kan ha omkommit. Tur för mig att inget hände på Etna när vi var där en snabbis innan Catania i lördags. När vi precis kommit upp för de slingrande vägarna började det hagla och snöa (!) och vi sade att "nu skiter vi i det här och åker och äter glass i solen". Så det jag fick se av Etna var inte mycket, men jag tror det räckte.
Idag var det 25 grader i solen här, så morgonen spenderades i sängen och förmiddagen på terrassen. Underbart! Jag och Umberto gjorde fruktsallad (ingredienserna kostade nästan 90 spänn!) och njöt sedan av den i solen. Har säkert bränt näsan bara därför. Nu ska jag gå och laga lunch!
Min käre vän Gustav har varit och hälsat på här i Palermo. Det var en högintensiv vecka med mycket flanerade kring Palermo och dess ruiner till byggnader i gamla stan. Säkert var tionde byggnad är övergiven och igenbommad, och det ger ett väldigt häftigt intryck. Slitet och jävligt, med sopor överallt och smuts och damm. Palermo när det är som mest äkta. Vi år mest god mat och strosade runt som sagt, vilket är det bästa man kan göra här. Staden lämpar sig väl för det s.k. goda livet. Jag fick en liten aha-upplevelse också. När man ser sin "egen" stad genom någon annans ögon förstår man hur cool den är.
Gustav åkte hem på min födelsedag, och på kvällen hade jag en liten lugn vinbjudning här hemma. Nu är man alltså redan 23 bast. Tack alla ni som skickade hälsningar på Fejsbook, ringde och messade!
På lördagen efter min födelsedag åkte jag och Umberto (Jose alltså) och åtta andra spanjorer till Palermos värsta fiende vad gäller i princip allt - Catania. Där säger man inte att man är från Palermo om man inte vil ha spö, så enkelt är det. De hatar varandra så mycket att jag inte förstår hur busslinjerna mellan städerna kan fungera. Catania är i jämförelse med Palermo betydligt mindre (cirka 310 000 mot Palermos cirka 700 000) men desdo mer städat, lugnt, prydligt och välplanerat. Jag gillade kort sagt Catania. Jag blev lite förälskad där kan jag nämna. I en tjej alltså, inte i staden. Eller jo, den med. Lite. Men mest i tjejen.
Nu ska jag börja ta friska tag i studierna också. Tror jag. Vi får väl se, som jag så ofta skriver här, hehe.
Såg idag på nyheterna och läste om den fruktansvärda jordbävningen som skakade mitt nya hemland. 50 000 skall vara utan tak över huvudet och upp till 90 personer kan ha omkommit. Tur för mig att inget hände på Etna när vi var där en snabbis innan Catania i lördags. När vi precis kommit upp för de slingrande vägarna började det hagla och snöa (!) och vi sade att "nu skiter vi i det här och åker och äter glass i solen". Så det jag fick se av Etna var inte mycket, men jag tror det räckte.
Idag var det 25 grader i solen här, så morgonen spenderades i sängen och förmiddagen på terrassen. Underbart! Jag och Umberto gjorde fruktsallad (ingredienserna kostade nästan 90 spänn!) och njöt sedan av den i solen. Har säkert bränt näsan bara därför. Nu ska jag gå och laga lunch!
torsdag 26 mars 2009
Vem var det?
Vem vem blev den 2000:e besökaren????? Kaffe och kaka med kram och fyrverkeri väntar dig! Grattis!
Sverige, Palermo och vardagen som aldrig infinner sig
Bussen från Palermos centralstation tog ungefär en timme i anspråk för att stressa sig fram de dammiga och fnöskiga vägarna till flygplatsen. Flygplatsen i sig är inget märkvärdigt, en uppsmälld byggnad någongång innan EU-stöd fick lite hyfs på arkitekturen. Ständiga skyltar om om- och tillbyggnad och lite hopföst bråte här och där.
Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.
Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.
Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.
Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.
Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.
Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.
Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.
Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.
Dagen göromål:
* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har
Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.
Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.
Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.
Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.
Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.
Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.
Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.
Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.
Dagen göromål:
* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har
onsdag 25 mars 2009
Milano flygplats under 12 timmar
Trötthet, kaffe, sömn, dator, slovensk tjej att prata med, tystnad, långa promenader i konstiga utrymmen. Ni kan ju tänka er. Nu ska jag strax gå ombord planet till Palermo. Det var otroligt skönt att vara i Sverige förresten! Nu måste jag springa!
tisdag 17 mars 2009
Trasig dator men blogginlägg kommer!
Som sagt, min dator har nu helt gett upp och gått därhän. Men som tur är får jag en ny i veckan, varför jag kommer komplettera med inlägg då.
Bland annat om:
* Mina två tentor
* Dockteater, danskt besök och falafel
* Syrakusa
* Skräckfilm och pannkakor
* Etc
Tills dess att jag kan uppdatera igen: ta hand om er, håll till godo med detta, och glöm inte - jag saknar er alla!
Bland annat om:
* Mina två tentor
* Dockteater, danskt besök och falafel
* Syrakusa
* Skräckfilm och pannkakor
* Etc
Tills dess att jag kan uppdatera igen: ta hand om er, håll till godo med detta, och glöm inte - jag saknar er alla!
onsdag 11 mars 2009
Baj dö väj...
Kan jag rekommendera alla andra tillfälliga expats (jamen slå upp det då mamma, det är fler som läser bloggen än du!) att kolla in kanal5 och SVT:s webbtevesar! Otroligt kul långa ensamma nätter!
Tentaplugg är alltid tentaplugg för mig
Imorgon har jag tenta i italiensk straffrätt. Och i övermorgon tenta i rättsfilosofi. Egentligen dumt att skriva, för går det dåligt så kommer jag ju behöva skriva det. Eller inte för att det skulle göra så mycket egentligen, men men. Snart åker jag till Sverige. Det ska bli otroligt trevligt. Eller för att inte säga underbart skönt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
söndag 8 mars 2009
Den hade kommit strax efter det att jag fick reda på att jag kommit in i Uppsala. En katalog från Uppsala Universitet om juristprogrammet. Jag minns hur jag satt många kvällar och bara förberedde mig mentalt på att börja plugga juridik. Det kändes så bra, jag kände mig så nöjd med mig själv. Te med socker och mjölk. Leonard Coen på låg volym tillräckligt för att överrösta pappas nyheter.
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
fredag 6 mars 2009
Vänner och bekanta
Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
söndag 1 mars 2009
Skidtripp, spanjorer och Garafello
Att Sicilien har vacker natur, sköna badstränder och ett ovanligt rikt kulturarv visste jag. Men att jag här skulle hitta en hel liten skidanläggning med äkta snö var verkligen oväntat. Följ med Pojken i Palermo till Piano Battaglia - Siciliens Åre.Tänk er alltså en skidsemester komprimerad till en dag och förlagd på Siciliens näst högsta berg. Lägg till spanjorer som nästan aldrig åkt skidor förut och du har min upplevelse igår. Totalt underbart! Just det, lägg till rom och cola för att hålla oss varma.(Ja mamma - bara lite.)
Kvart i sju väcks jag ur mina tunga sömn av Jose. Om en kvart var det sagt vi vara på stationen. Kvällen innan hade jag förberett världens kanske godaste tonfisk- och äggmackor. Ner med mackorna i ryggsäcken, vänta på hissen ett tag och sedan jäkta till stationen. Jose ångrade att han inte tog en extra jacka och valde att springa och hämta. Han trodde att det skulle vara kallt bara för att det skulle finnas snö.
Väl framme var det faktiskt helt underbart! Vackert, snö, och varmt! Jag blev solbränd i ansiktet (mest på näsan, typiskt) och det var riktigt kul att åka lite skidor. Eller ovanligt kanske man ska säga. Jag var ju ändå bäst eftersom spanjorerna knappt åkt skidor i sina liv.
Kan det verkligen vara Sicilien?
Väl hemma vid sex sov jag väl till nio eller nåt. Sedan kom spanjorerna, vi beställde pizza och gick sedan till piazza Garafello. Det är en otroligt häftig plats, jag ska ta foton någon dag och visa er. Hela kvarteret är i princip övergivet, så varje kväll så samlas ungdomar och spelar hög musik och softar hela nätterna. Det är verkligen otroligt autentiskt och annorlunda, just för att det är så "ocoolt" - dålig musik, slitet och skabbigt. Och så mycket Palermo.
De nya spanjorerna är otroligt sympatiska och trevliga, och det känns som om vi skulle kunna bli bra vänner. Detta sätter dock fokus på något väldigt frustrerande. Det finns så otroligt många människor man träffar som potentiellt skulle kunna bli ens goda vänner, och man känner sig alltid otillräcklig när man liksom inte klarar av att hålla alla bollar i luften samtidigt. Men hur mycket kan man egentligen begära? Man har ju redan en hel del vänner i Sverige som på något sätt fyller en del kvoten av vänner som man rent faktiskt klarar av att "underhålla". Men ibland känner man sig otillräcklig och osocial för att man inte lär känna alla de som man känner att "den här personen skulle jag kunna ha en fin relation med".
Jag tror det är viktigt att man skakar av sig de där tankarna. Om man någon dag provar att skicka facebookmeddeladen till alla man potentiellt skulle kunna starta en sjysst nära vänskap med och samtidigt läser deras bloggar, messar dem, mailar dem och kanske ringer, märker man snabbt att det rör sig om mer än ett heltidsjobb. Den nya tekniken - Internet - har verkligen erbjudit många fördelar vad gäller vänskap, men också den del nackdelar.
Att alla de personer som man intalar sig själv att man försakar på något sätt finns liksom där på Facebook och påminner en om hur otroligt osocial man är och om att man är en lat jävel om man bara orkar ha en viss begränsad mängd nära bekanta.
Personerna på listan över nära vänner förändras under livets lopp, men jag tror att antalet är mer eller mindre konstant, och jag tror det med tiden blir mindre och mindre. Den allmänna uppfattningen jag har är i alla fall att våra föräldrars generation kanske har maximalt fyra - fem par som vi i vår ålder skulle kalla nära vänner. För dem bidrar säkert jobb, barn och vardagen att begränsa hur mycket man kan umgås.
Jag vet inte, kände bara att jag ville skriva av mig. För jag menar, visst, att träffa nya människor är verkligen coolt, men är man en dålig människa bara för att man känner att man tröttnat på att förklara att man är svensk, vad man pluggar och liksom gå igenom hela processen med att lära känna någon? Är man lat och tråkig för att man är ganska nöjd med de vänner man har och för att man hellre skulle festa med dem, istället för att "träffa nya människor" varje kväll?
torsdag 26 februari 2009
Jag var inte ensam
Såhär kommenteras den stackars tolken.
"Jag satt och lyssnade på rättegången innan lunch idag. Den där tolken dom hade borde ju inte få vara tolk. Han pratade ju varken bra svenska ELLER engelska. Det blev en massa konstiga missförstånd."
"Hoppas någon protesterar mot denna fars! Det här kan ju inte vara acceptabelt, det måste väl t.o.m. domaren tycka!"
"Starkt jobbat att ta in en tolk som knappt kan varken engelska eller svenska."
"Man kan ju tycka att eden iaf borde vara översatt innan och inte lämnas till tolkens godtyckliga översättning. T.o.m. advokat Danowsky påpekade att översättningen var dålig nu."
"Engelskt ord : Reviews. Svensk översättning: "..ehh ehh...reviews"... Hahaha!"
Stackars, stackars tolken!
"Jag satt och lyssnade på rättegången innan lunch idag. Den där tolken dom hade borde ju inte få vara tolk. Han pratade ju varken bra svenska ELLER engelska. Det blev en massa konstiga missförstånd."
"Hoppas någon protesterar mot denna fars! Det här kan ju inte vara acceptabelt, det måste väl t.o.m. domaren tycka!"
"Starkt jobbat att ta in en tolk som knappt kan varken engelska eller svenska."
"Man kan ju tycka att eden iaf borde vara översatt innan och inte lämnas till tolkens godtyckliga översättning. T.o.m. advokat Danowsky påpekade att översättningen var dålig nu."
"Engelskt ord : Reviews. Svensk översättning: "..ehh ehh...reviews"... Hahaha!"
Stackars, stackars tolken!
Eighteen blev sjutton som blev arton
Var det bara jag som reagerade på tolkningen under The Pirate Bay-rättegångsförhöret med John Kennedy? Jag har aldrig varit med om att advokaten tolkar åt tolken. Riktigt pinsamt var det när man snabbare kunde tolka till bättre svenska själv jamfört med tolkens hattiga, anglifierade, felaktiga svenska. Om rättegången nu måste ske på svenska språket för allmänintressets skull - som domaren uttryckte det - så måste man väl kunna skaffa fram en ordentlig tolk? Som dessutom vet hur man säger ordet upphovsrätt på engelska? Jag råkar desutom veta att tolkar tjänar ohyggligt bra per timme, då ska man väl även veta att "eighteen" är arton och inte sjutton på svenska? Det gick så långt att jag nästan inte ville lyssna för att det var så pinsamt. För de som lyssnade framför allt.
onsdag 25 februari 2009
Fränds öbråd stejtus
Benny i Leeds. Säkerhetsstyrkor, brandlarm och uppsatser.
Victor i Taipei. Teknik, bytesdjur och högteknologi. (Vet inte så mycket mer än.)
Maria i Paris. Jogging, postleveransproblem och kärlek.
Mathilda i Heidelberg. Dr Professor Gunther-Wolff-von-ein-zu-Knopf. Och längtan.
George i Sydney. Ägg, pusta ut, transport-ologik, skratta på Skype.
Mattias i Dublin. Se Benny. Lägg till dyr mat. Och en underbar blogg.
Så här skulle man kunna sammanfatta mina vänner som befinner sig utomland och deras status för tilfället. Hoppas att de håller med.
Victor i Taipei. Teknik, bytesdjur och högteknologi. (Vet inte så mycket mer än.)
Maria i Paris. Jogging, postleveransproblem och kärlek.
Mathilda i Heidelberg. Dr Professor Gunther-Wolff-von-ein-zu-Knopf. Och längtan.
George i Sydney. Ägg, pusta ut, transport-ologik, skratta på Skype.
Mattias i Dublin. Se Benny. Lägg till dyr mat. Och en underbar blogg.
Så här skulle man kunna sammanfatta mina vänner som befinner sig utomland och deras status för tilfället. Hoppas att de håller med.
tisdag 24 februari 2009
[Schjacka]
Glömde berätta att jag var på Siciliens största karneval för några dagar sedan. I den lilla staden Sciacca på motsatt sida av Sicilien jämfört med Palermo hålls varje år den lilla festivalen enligt hundraåriga traditioner, med traditionell siciliansk musik och folkdräkter, danser och seder och...
Eller nej, vänta. Just det, skiten var som sista april i Uppsala( kallt och jävligt), temat i år var dessutom som lök på laxen "USA" och det kändes lika mycket Sicilien som jag är morgonpigg. Att gå runt i ett hav av amerikanska flaggor och tre meters Obamafigurer är inte att rekommendera om du sen du var 14 längtat efter siciliansk folkmusik. Carnevale di Sciacca-Oscar 1-0.
Och nu, lyrik.
Nerför hans stickiga strån som tillsammans i varje fall försökte bilda skägg rann det kalla regnet. Ner innanför tröjan. Det passerade liksom obemärkt halsduken som istället för att agera vaktpost hängde slött. Vad han hatade kallt regn. Varmt sommarregn är underbart, våt asfalt, allt renas etc etc, ni vet. Men kallt jävligt gå-till-trumpetlektionerna-på-hösten-när-man-är-tio-bast-regn hatade han. Lägg därtill att man bär på tio kilo mat, och att vägen hem är tre kilometer. Ibland måste bitterheten få passera ostraffat.
Sådär, nu väntas kaffe. God bless Sviden.
Palermo - jag vill skiljas! (Bara just nu, om solen kommer så....)
Oj vad det underbara ständigt lyckliga och soliga utbytesåret kan vara dåligt ibland.
Jag har här lärt mig det underbart sicilianska och avslappnade i att låta dagens göromål inte bestå i så mycket mer än att äta frukost, ta en promenad och dricka kaffe, gå til marknaden och handla middagsmatvaror, komma hem och sova lite, laga middag och sedan gå ut och ta en öl.
Men detta har även inneburit mycket ångest och många gånger har man tänkt att alla andra där hemma gör så mycket mer aktiva och "duktiga" saker. Här går jag och gör ingenting, går upp vid tolv, ett, två, äter frukost och lägger mig på terrasen och solar. Hemma söker folk jobb och praktikplatser, pluggar, föreningsaktiverar sig och gud vet vad. Man har kort sagt många gånger känt sig ganska värdelöst parasiterande och slapp. Jag vet inte om det är bra att man har en sådan varningsklocka eller om det bara är (jag hatar begreppet - men vad ska man säga?) det typiskt svenska lutherska arbetssyndromet.
Ibland kan jag dock tänka på det man kunde läsa om i den katalog om juris kandidatprogrammet som jag fick hemskickat till mig som 19-åring när jag började plugga. Att de som läst utomlands faktiskt inte läst allt de hade tänk, att de inte gjorde alla kurser för att de ville passa på att upptäcka annat. Ganska vettigt kan jag tycka. Ganska skönt att tänka i stunder som denna.
Anledningen till detta inlägg är att jag igår (och sedan kanske tre nätter) verkligen inte kan somna. Jag somnar halv fyra, tre, fem eller som igår, sex. Sex på morgonen! Ska man sedan upp halv åtta kan ni ju tänka er hur det gick. Jag vaknade tio, gick till examen och fick reda på att det tyvärr var försent, hur mycket Erasmus jag än var kunde de inget göra. Det är egentligen ingen fara, jag får en ny chans den 13:e mars, men det är min sista chans. Men tills dess ska jag sova om nätterna och försöka bota detta dåliga lutherska samvete jag har.
I natt när jag verkligen inte kunde sova ringde George mig från Australien. Vi hade ett underbart samtal. I dagarna fick jag också ett sms från Jens som hälsade att ha lagade falukorv och saknade mig. Idag låg det ett brev från Gustav och väntade också. Det känns otroligt otroligt skönt att veta att jag har mina vänner, att jag har er alla i Sverige! Klockrent!
Ni ska veta det att ett utbytesår är väldigt mycket upp och ned. Det är svårt att få in en bra vardag, en bra rytm. Det är nästan omöjligt. Ena dagen känns det underbart att vara utomlands, man tänker att de i Sverige - moahahaha - de kan inte sitta och sippa på en helgjuten tiospännslatte i den sicilianska vårsolen och bara vara och kolla på Serie A-fotboll för två hundringar. Nästa dag tänker man att de i Sverige - de jävlarna - kirrar praktik och jobb och karriär, tränar och har flick - och pojkvänner och sina familjer och själv sover man bort hela dagen och Erasmusar bort nätterna på sunkiga barer. Men nästa dag är man tillbaka igen.
Påfrestande? Ja. Humörsvängningar á la flickvän med mens? Ja. Tvinga sig kvar bara för erfarenheten? Ja. Kommer jag garva åt det här inlägget på stranden i maj? Ja.
Ps. Njut! =)
[.... ] Viene en el centro, cabezazo muy bueno de Demichelis, busca la pelota y no la alcanza Vierra, la toma Messi! Messi de primera la tocó para Carlitos Tevez, el arranque de Tevez, se viene contra dos, se frena Tevez, cambia de frente que es gol de Enseleri! Vino para Messi, Messi que entra entre tres, Messi que escapa! Ta! Ta! Ta! Ta! Ta! Ta Ta! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Goooooooooooooooooooooooooooooooooool! Argentino! Messi, Lionel Messi, corrió sobre los ojos de Diego Armando Maradona, lo miraba Diego y le decía: ”Es esa, es esa la tuya!” Llevó la pelota al area, engañó a Gala, se corrió hacia la izquierda, remato de manera extraordinaria para conseguir el segundo gol! Lionel Messi! Con el fuego sagrado de los grandes, con el aplauso de Maradona, con el abrazo de todos, para definir el partido, para que la Argentina en el segundo tiempo definitivamente justifique ese dos a cero sobre Francia. Lionel Messi! Cuando faltan ocho minutos para terminar el partido, convierte el segundo gol. Argentina dos, Francia cero. Y también digamos que fue muy importante en la retenció[...]
Jag har här lärt mig det underbart sicilianska och avslappnade i att låta dagens göromål inte bestå i så mycket mer än att äta frukost, ta en promenad och dricka kaffe, gå til marknaden och handla middagsmatvaror, komma hem och sova lite, laga middag och sedan gå ut och ta en öl.
Men detta har även inneburit mycket ångest och många gånger har man tänkt att alla andra där hemma gör så mycket mer aktiva och "duktiga" saker. Här går jag och gör ingenting, går upp vid tolv, ett, två, äter frukost och lägger mig på terrasen och solar. Hemma söker folk jobb och praktikplatser, pluggar, föreningsaktiverar sig och gud vet vad. Man har kort sagt många gånger känt sig ganska värdelöst parasiterande och slapp. Jag vet inte om det är bra att man har en sådan varningsklocka eller om det bara är (jag hatar begreppet - men vad ska man säga?) det typiskt svenska lutherska arbetssyndromet.
Ibland kan jag dock tänka på det man kunde läsa om i den katalog om juris kandidatprogrammet som jag fick hemskickat till mig som 19-åring när jag började plugga. Att de som läst utomlands faktiskt inte läst allt de hade tänk, att de inte gjorde alla kurser för att de ville passa på att upptäcka annat. Ganska vettigt kan jag tycka. Ganska skönt att tänka i stunder som denna.
Anledningen till detta inlägg är att jag igår (och sedan kanske tre nätter) verkligen inte kan somna. Jag somnar halv fyra, tre, fem eller som igår, sex. Sex på morgonen! Ska man sedan upp halv åtta kan ni ju tänka er hur det gick. Jag vaknade tio, gick till examen och fick reda på att det tyvärr var försent, hur mycket Erasmus jag än var kunde de inget göra. Det är egentligen ingen fara, jag får en ny chans den 13:e mars, men det är min sista chans. Men tills dess ska jag sova om nätterna och försöka bota detta dåliga lutherska samvete jag har.
I natt när jag verkligen inte kunde sova ringde George mig från Australien. Vi hade ett underbart samtal. I dagarna fick jag också ett sms från Jens som hälsade att ha lagade falukorv och saknade mig. Idag låg det ett brev från Gustav och väntade också. Det känns otroligt otroligt skönt att veta att jag har mina vänner, att jag har er alla i Sverige! Klockrent!
Ni ska veta det att ett utbytesår är väldigt mycket upp och ned. Det är svårt att få in en bra vardag, en bra rytm. Det är nästan omöjligt. Ena dagen känns det underbart att vara utomlands, man tänker att de i Sverige - moahahaha - de kan inte sitta och sippa på en helgjuten tiospännslatte i den sicilianska vårsolen och bara vara och kolla på Serie A-fotboll för två hundringar. Nästa dag tänker man att de i Sverige - de jävlarna - kirrar praktik och jobb och karriär, tränar och har flick - och pojkvänner och sina familjer och själv sover man bort hela dagen och Erasmusar bort nätterna på sunkiga barer. Men nästa dag är man tillbaka igen.
Påfrestande? Ja. Humörsvängningar á la flickvän med mens? Ja. Tvinga sig kvar bara för erfarenheten? Ja. Kommer jag garva åt det här inlägget på stranden i maj? Ja.
Ps. Njut! =)
[.... ] Viene en el centro, cabezazo muy bueno de Demichelis, busca la pelota y no la alcanza Vierra, la toma Messi! Messi de primera la tocó para Carlitos Tevez, el arranque de Tevez, se viene contra dos, se frena Tevez, cambia de frente que es gol de Enseleri! Vino para Messi, Messi que entra entre tres, Messi que escapa! Ta! Ta! Ta! Ta! Ta! Ta Ta! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Gol! Goooooooooooooooooooooooooooooooooool! Argentino! Messi, Lionel Messi, corrió sobre los ojos de Diego Armando Maradona, lo miraba Diego y le decía: ”Es esa, es esa la tuya!” Llevó la pelota al area, engañó a Gala, se corrió hacia la izquierda, remato de manera extraordinaria para conseguir el segundo gol! Lionel Messi! Con el fuego sagrado de los grandes, con el aplauso de Maradona, con el abrazo de todos, para definir el partido, para que la Argentina en el segundo tiempo definitivamente justifique ese dos a cero sobre Francia. Lionel Messi! Cuando faltan ocho minutos para terminar el partido, convierte el segundo gol. Argentina dos, Francia cero. Y también digamos que fue muy importante en la retenció[...]
måndag 23 februari 2009
Det 101:a inlägget
Detta är tydligen mitt 101:a inlägg. Man kan ju tycka att jag borde ha märkt att det förra var det hundrade istället, men men. Vi får fira i efterhand.
Vad bör ni ha koll på då? Jo, det italienska demokratiska partiet (ett center-social-liberalt-kristdemokratiskt-vänsteroppositionsparti) genomgår en kris i och med att den italienska oppositionens hopp Walter Veltroni har avgått. Detta efter flera förluster i olika lokalval till Berlusconis parti. Berlusconi kommenterade saken syrligt med att sex oppositionsledare fått avgå under hans tid som premiärminsiter och att det säkerligen kommer att bli en sjunde. Den som hoppats att Italiens chans att få en normal regeringschef som inte skämmer ut landet skulle öka är en tröstlös person idag. Vi får väl se hur det slutar. Frågar man italienarna själva får man svaret att "man inte förstår hur fan alla kan rösta på honom när alla säger att de hatar honom". Antagligen slutar förnuftet fungera när man väl står i röstbåset, och bara tänker som den typiska italienaren: "Äsch, vem bryr sig, politiker är bara hycklare ändå!". På något sätt får ju karln sina röster.
För den som följer The Pirate Bay-rättegången (svt.se sänder ljudinspelningar live, men dessa kan även lyssnas på i efterhand) är det spännande dagar. Även om man inte pluggar juridik kan det vara intressant att höra hur nervös man kan vara när man blir förhörd eller hur bonnig en domare kan vara. Eller hur bitska advokater kan vara för den delen. Rekommenderas om ni som jag inte har ett liv om det inte är sol ute.
Än, nu går jag och gör en kopp te. Imorgon har jag tenta i rättsfilosofi. Håll tummarna!
Och förresten - skulle ni kalla ett samhälle där man bara får ta en paus från bilbioteket och på maximalt tjugo minuter (tiden noteras på ett speciellt pauskort, kommer man försent får man gå hem) för civiliserat eller kvasifascistiskt?
Jag skulle kalla det Italien.
Vad bör ni ha koll på då? Jo, det italienska demokratiska partiet (ett center-social-liberalt-kristdemokratiskt-vänsteroppositionsparti) genomgår en kris i och med att den italienska oppositionens hopp Walter Veltroni har avgått. Detta efter flera förluster i olika lokalval till Berlusconis parti. Berlusconi kommenterade saken syrligt med att sex oppositionsledare fått avgå under hans tid som premiärminsiter och att det säkerligen kommer att bli en sjunde. Den som hoppats att Italiens chans att få en normal regeringschef som inte skämmer ut landet skulle öka är en tröstlös person idag. Vi får väl se hur det slutar. Frågar man italienarna själva får man svaret att "man inte förstår hur fan alla kan rösta på honom när alla säger att de hatar honom". Antagligen slutar förnuftet fungera när man väl står i röstbåset, och bara tänker som den typiska italienaren: "Äsch, vem bryr sig, politiker är bara hycklare ändå!". På något sätt får ju karln sina röster.
För den som följer The Pirate Bay-rättegången (svt.se sänder ljudinspelningar live, men dessa kan även lyssnas på i efterhand) är det spännande dagar. Även om man inte pluggar juridik kan det vara intressant att höra hur nervös man kan vara när man blir förhörd eller hur bonnig en domare kan vara. Eller hur bitska advokater kan vara för den delen. Rekommenderas om ni som jag inte har ett liv om det inte är sol ute.
Än, nu går jag och gör en kopp te. Imorgon har jag tenta i rättsfilosofi. Håll tummarna!
Och förresten - skulle ni kalla ett samhälle där man bara får ta en paus från bilbioteket och på maximalt tjugo minuter (tiden noteras på ett speciellt pauskort, kommer man försent får man gå hem) för civiliserat eller kvasifascistiskt?
Jag skulle kalla det Italien.
torsdag 19 februari 2009
Språkförvirring
Kan någon förklara för mig vad jag menade med "kristdemokratisk KD-politiker" i förra inlägget? Finns det KD-politiker som inte är kristdemokratiska? Min Palermovår fortsätter att gå i den ofrivilliga humors tecken.
Då Ana och Irene åkt till Milano för en veckas semester, Rieke är i Indien och hälsar på sin pojkvän och Alberto och Bryan aldrig syns till är Jose och undertecknad ensamma i huset. Vi tar det med ro. Detta kan innebära att laga en pangmiddag, dricka i vår ensamhet och sedan gå ut och röja. Eller bara kolla på en film och sedan sova. Vi får se.
Idag till frukosten (bestående av både te och kaffe, rostisar och yoghurt) läste jag på Svd.se och DN.se om den pågående rättegången mot männen (nåja) bakom The Pirate Bay. Man skulle ju kunna klämma fram någon kommentar i egenskap av juridikstudent, men jag föredrar hellre att kommentera det underbara i att det tydligen går att höra personerna som sitter i den s.k. åhörarsalen bredvid rättssalen. När en av TPB-killarna hade svarat "Windows..." som svar på frågan vilken datorvana en person hade, hördes tydligen skrattsalvor från åhörarrummet. Vissa kanske tycker att TPB-killarna är ohyfsade och inte visar tillbörlig respekt. Jag måste i alla fall få säga att lite utrymme för humor måste få finnas. Detta ska hur som helst bli intressant att följa.
Det har alltid varit en vardaglig rutin för mig att kolla svd.se, DN.se, aftonbladet.se, clarin.com.ar, och ibland (mest tidigare på X-Change när det inte kom kunder) berlingske.dk och vg.no och så... Mest för att det är sjukt kul att läsa nyheter, artiklar och bloggar. Men här i Palermo har det verkligen blivit något man gör tre gånger om dagen, och jag trivs bra med det. Dock blir man lite miljöskadad, eller kanske överallmänbildad. Men men, så fort kylan här ger med sig och man kan vara ute igen så börjar det riktiga livet igen. Med träning och så hoppas jag. Eller ja, ni vet ju hur det brukar sluta.
Igår läste jag att vår vanliga huskaktus (Cachtea husus) blommar först efter femtio år. It better be en otroligt kolossalt vacker blomma för att förtjäna det tålamodet.
Då Ana och Irene åkt till Milano för en veckas semester, Rieke är i Indien och hälsar på sin pojkvän och Alberto och Bryan aldrig syns till är Jose och undertecknad ensamma i huset. Vi tar det med ro. Detta kan innebära att laga en pangmiddag, dricka i vår ensamhet och sedan gå ut och röja. Eller bara kolla på en film och sedan sova. Vi får se.
Idag till frukosten (bestående av både te och kaffe, rostisar och yoghurt) läste jag på Svd.se och DN.se om den pågående rättegången mot männen (nåja) bakom The Pirate Bay. Man skulle ju kunna klämma fram någon kommentar i egenskap av juridikstudent, men jag föredrar hellre att kommentera det underbara i att det tydligen går att höra personerna som sitter i den s.k. åhörarsalen bredvid rättssalen. När en av TPB-killarna hade svarat "Windows..." som svar på frågan vilken datorvana en person hade, hördes tydligen skrattsalvor från åhörarrummet. Vissa kanske tycker att TPB-killarna är ohyfsade och inte visar tillbörlig respekt. Jag måste i alla fall få säga att lite utrymme för humor måste få finnas. Detta ska hur som helst bli intressant att följa.
Det har alltid varit en vardaglig rutin för mig att kolla svd.se, DN.se, aftonbladet.se, clarin.com.ar, och ibland (mest tidigare på X-Change när det inte kom kunder) berlingske.dk och vg.no och så... Mest för att det är sjukt kul att läsa nyheter, artiklar och bloggar. Men här i Palermo har det verkligen blivit något man gör tre gånger om dagen, och jag trivs bra med det. Dock blir man lite miljöskadad, eller kanske överallmänbildad. Men men, så fort kylan här ger med sig och man kan vara ute igen så börjar det riktiga livet igen. Med träning och så hoppas jag. Eller ja, ni vet ju hur det brukar sluta.
Igår läste jag att vår vanliga huskaktus (Cachtea husus) blommar först efter femtio år. It better be en otroligt kolossalt vacker blomma för att förtjäna det tålamodet.
onsdag 18 februari 2009
Utan titel
Herregud, det har gått en månad sedan jag skrev sist. Helt otroligt hur fort tiden kan gå när man inte gör mycket alls utan bara flyter med i den tjocka gröt som kallas vardag. Jag sitter här med ett element bredvid mig, och bredvid elementet sitter Jose. Jag kliar mig i skägget lite som kliar. Jag lyssnar på lite blandad musik, Cat Stevens och Donovan bland andra. Älskar att bara sitta och läsa mig runt på Internet. Massa flikar uppe. Höll på att dö av skratt när jag läste en bloggares kommentar angående att en kristdemokratisk KD-politiker tyckte att det skulle vara en fin grej om statsministern skulle avsluta sina tal med "Gud välsigne Sverige". Bloggaren tyckte istället att statsministern skulle säga "Vad säger ni om det va, danskjävlar?" efter varje tal. Jag älskar sådan humor. Oavsett vad statsministern sagt liksom, så skulle kängan mot danskarna komma. Klockrent.
Jag har äntligen börjat få upp lite bilder på Facebook. Den nya kameran som jag fick med mig från Sverige tillbaka hit efter julen har verkligen hållit vad den lovade. Fina bilder, enkel att använda. Tack kameran.
Annars är det kallt i Palermo ska ni veta. Utomhus och inomhus. Man börjar nästan gråta när varmvattnet tar slut när man står i duschen för att lufttemperaturen i badrummet är 13 grader. Jag sover varje natt med en sjukt het kompis. Min värmeflaska alltså. Utan den skulle man ligga och huttra under de tre täckena också. Jag kommer ju få äta upp allt detta sedan, i sommar såklart, då jag ligger och flämtar på golvet av värmen. Men men.
Jag måste erkänna för alla som sitter hemma i Sverige och undrar "De som är därborta - har de skitkul varje dag och är livet verkligen tusen gånger ballare än här i Uppsala?" Svaret är nej. Vissa saker är klart bättre, som kaffet, vädret (ja inte just nu då, men ni fattar) och maten. Vissa saker är sämre, som trafiken bland annat. Men summa summarum är det ganska lika. Man har bra dagar då man gör massor av saker och (flera) oproduktiva s.k. Erasmus-dagar då man bara är.
Jag har köpt ett kort så att jag kan börja gå och simma. Blir det stabilare väder snart är det det som skall göras. Ofta. Just det, min dator har ju dött också. Så jag måste köpa en ny när jag kommer till Sverige nästa gång. Typiskt. Har råkat vända på dygnet lite också. Även det känns typiskt. Jag har börjat drömma mycket också, ganska mycket om mitt ex. Känns också typiskt.
Det som förgyller mitt liv här är mest att hänga med de jag bor med, och att få brev från Gustav.
Har ni sett Diplomaterna förresten? Jag myser ofta på kvällarna nu med webbteve och te när det inte går att vara ute. Det slog mig att en av killarna kör värsta Porschen el. dyl. i introt. Vet inte varför jag kom att tänka på det. En annan konstig sak med det programmet är att bilden på webbteven är någon sorts bikinibild med alla diplomaterna. Också lite konstigt.
Funderar ganska mycket nu på hur saker kommer bli i sommar. När jag ska komma hem. Om jag får ett sommarjobb. Om jag ska vara här och bada på stranden så länge jag kan. Det är knepigt. Jag vill ju vara hemma över midsommar samtidigt som jag vill hinna njuta av den sicilianska sommaren. Jag vet inte vad som händer i höst heller. Ska man skriva exjobb och ta examen eller läsa lite mer och ta examen i vår. Det är svårt, tusan.
Ja ja, det här inlägget blev väl ingen kaskad av glatt humör och tjo och tjimm. Men det är ett inlägg. Diskriminera inte.
Vad säger ni om det va, danskjävlar?
Jag har äntligen börjat få upp lite bilder på Facebook. Den nya kameran som jag fick med mig från Sverige tillbaka hit efter julen har verkligen hållit vad den lovade. Fina bilder, enkel att använda. Tack kameran.
Annars är det kallt i Palermo ska ni veta. Utomhus och inomhus. Man börjar nästan gråta när varmvattnet tar slut när man står i duschen för att lufttemperaturen i badrummet är 13 grader. Jag sover varje natt med en sjukt het kompis. Min värmeflaska alltså. Utan den skulle man ligga och huttra under de tre täckena också. Jag kommer ju få äta upp allt detta sedan, i sommar såklart, då jag ligger och flämtar på golvet av värmen. Men men.
Jag måste erkänna för alla som sitter hemma i Sverige och undrar "De som är därborta - har de skitkul varje dag och är livet verkligen tusen gånger ballare än här i Uppsala?" Svaret är nej. Vissa saker är klart bättre, som kaffet, vädret (ja inte just nu då, men ni fattar) och maten. Vissa saker är sämre, som trafiken bland annat. Men summa summarum är det ganska lika. Man har bra dagar då man gör massor av saker och (flera) oproduktiva s.k. Erasmus-dagar då man bara är.
Jag har köpt ett kort så att jag kan börja gå och simma. Blir det stabilare väder snart är det det som skall göras. Ofta. Just det, min dator har ju dött också. Så jag måste köpa en ny när jag kommer till Sverige nästa gång. Typiskt. Har råkat vända på dygnet lite också. Även det känns typiskt. Jag har börjat drömma mycket också, ganska mycket om mitt ex. Känns också typiskt.
Det som förgyller mitt liv här är mest att hänga med de jag bor med, och att få brev från Gustav.
Har ni sett Diplomaterna förresten? Jag myser ofta på kvällarna nu med webbteve och te när det inte går att vara ute. Det slog mig att en av killarna kör värsta Porschen el. dyl. i introt. Vet inte varför jag kom att tänka på det. En annan konstig sak med det programmet är att bilden på webbteven är någon sorts bikinibild med alla diplomaterna. Också lite konstigt.
Funderar ganska mycket nu på hur saker kommer bli i sommar. När jag ska komma hem. Om jag får ett sommarjobb. Om jag ska vara här och bada på stranden så länge jag kan. Det är knepigt. Jag vill ju vara hemma över midsommar samtidigt som jag vill hinna njuta av den sicilianska sommaren. Jag vet inte vad som händer i höst heller. Ska man skriva exjobb och ta examen eller läsa lite mer och ta examen i vår. Det är svårt, tusan.
Ja ja, det här inlägget blev väl ingen kaskad av glatt humör och tjo och tjimm. Men det är ett inlägg. Diskriminera inte.
Vad säger ni om det va, danskjävlar?
lördag 24 januari 2009
Foton och simning
Nu i söndags besökte Anne, Rieke, jag och två nya bekantskaper Siciliens motsvarighet till Surböle eller någon annan valfri avfolkningsby(gd) vars enda kvarvarande resurser är gamla människor och vackra solnedgångar. Jag talar naturligtvis om Cefalù, ni vet den där lilla populära turiststaden på Sicilien. Bilder därifrån lägger jag upp på Flickr, på grund av den här bloggens otroligt sega och enerverande bilduppladdningsinsticksprogram.
Jag har fått svart på vitt förresten att italienska män är mer feminina än män av andra nationaliteter. När jag och Alberto och José, efter att ha simmat i en utomhusbassäng i en timme (vi var på Palermos Universitetssportcenter) skulle duscha lade jag märke till följande.
Dels har alla italienare med sig en egen morgonrock i frotté till gymet, dels stod dessa morgonrocksklädda personer och trängdes runt de hårtorkar som fanns och fixade med sina avskräckande hockeyfrillor och andra åttio- och nittiotalsavskrädesfrisyrer. Ni kan ju tänka er.
Oj, måste fixa te nu. Återkommer med foton.
Jag har fått svart på vitt förresten att italienska män är mer feminina än män av andra nationaliteter. När jag och Alberto och José, efter att ha simmat i en utomhusbassäng i en timme (vi var på Palermos Universitetssportcenter) skulle duscha lade jag märke till följande.
Dels har alla italienare med sig en egen morgonrock i frotté till gymet, dels stod dessa morgonrocksklädda personer och trängdes runt de hårtorkar som fanns och fixade med sina avskräckande hockeyfrillor och andra åttio- och nittiotalsavskrädesfrisyrer. Ni kan ju tänka er.
Oj, måste fixa te nu. Återkommer med foton.
fredag 16 januari 2009
Träning, moahaha
Riekes rum, 16:47
Inköp igar:
* joggingskor Puma
*shorts
*linne
Idag:
*joggat 45 minuter med Rieke
*15 sit ups, pull ups, och push ups
*Duschat och suttit pa terassen och solat medan Rieke utforskade depilation i kvällssolen.
Adrenalinet pumpar, det är varmt ute och att jogga längs hamnen är underbart. Nästa joggingtur pa söndag. Nu laga mat och sedan läsa en bok.
Paminn mig om att fortsätta träna. Nagon gang maste kulmagen bort och konditionen fram. Jag ska köpa mer kött och firre (larre) ocksa. Mindre pasta och vitt bröd. Jag har redan slutat ha socker i kaffet. =)
Väskan har inte velat komma hem heller. Den softar väl i Indien hos nagon Pascha eller sa är den pa Island. Da jag hitills blivit tvungen att köpa ett par Zarakalsonger med guldtryck och ett par kallingar i Amsterdam med Spindelmannen pa far den gärna komma hem. Snälla?
Just det, nu har ju ju äntligen köpt en kvalitetskamera, men da försvinner sa klart datorn (den var alltsa av nagon anledning i väskan som försvann). Men ha talamod, bilder kommer!
Nu ska jag fa i mig nagot i magen.
Inköp igar:
* joggingskor Puma
*shorts
*linne
Idag:
*joggat 45 minuter med Rieke
*15 sit ups, pull ups, och push ups
*Duschat och suttit pa terassen och solat medan Rieke utforskade depilation i kvällssolen.
Adrenalinet pumpar, det är varmt ute och att jogga längs hamnen är underbart. Nästa joggingtur pa söndag. Nu laga mat och sedan läsa en bok.
Paminn mig om att fortsätta träna. Nagon gang maste kulmagen bort och konditionen fram. Jag ska köpa mer kött och firre (larre) ocksa. Mindre pasta och vitt bröd. Jag har redan slutat ha socker i kaffet. =)
Väskan har inte velat komma hem heller. Den softar väl i Indien hos nagon Pascha eller sa är den pa Island. Da jag hitills blivit tvungen att köpa ett par Zarakalsonger med guldtryck och ett par kallingar i Amsterdam med Spindelmannen pa far den gärna komma hem. Snälla?
Just det, nu har ju ju äntligen köpt en kvalitetskamera, men da försvinner sa klart datorn (den var alltsa av nagon anledning i väskan som försvann). Men ha talamod, bilder kommer!
Nu ska jag fa i mig nagot i magen.
tisdag 13 januari 2009
Jävla danskar!
Är tillbaka i Palermo efter en soft helg i Amsterdam/Utrecht. Dock utan dator, (skriver pa Riekes nu) utan kläder och bohag. Kort sagt: i Köpenhamn där jag mellanlandade "försvann" min väska och har ännu inte aterfunnits.
Detta skulle ju kunna vända upp och ned pa ens liv, och det gör det, men bara lite grann. Jag hade shoppat i Sthlm pa mellandagsrean och tänkte att det skulle bli klockrent att möta varen (nu spöregnar det här ifs, men men) med min nya garderob. Mitt största problem är att jag tyvärr av nagon resfebrig anledning dessutom hade min trekilos klump till dator i väskan. Som nu alltsa ocksa är borta. Typiskt.
Jag litar pa att de trevliga holländarna fixar detta!
Som sagt, här är vädret trakigt men kaffet fortfarande gott. Idag har jag varit och kollat när jag ska ha tentor och sedan mest fikat. Allt kaffe UTAN socker, vilket jag är otroligt stolt över! Eller vad säger du syrran?
Det var nu mer än en manad sedan jag skrev har sist. Juluppehallet i Sverige bidrog naturligtvis. Plus att det är svart att skriva en rolig blogg om det mesta man gor är en upprepning av gardagen. Blondinbella - hur gör du? Jag läste ifs i en intervju med henne att hon struntar i att skriva om allt vardagligt och bara skriver om det coola hon gör. Ska prova hennes metod i nästa inlägg, da kommer det förhoppningsvis bilder ocksa.
Tills dess - chumbawamba!
Detta skulle ju kunna vända upp och ned pa ens liv, och det gör det, men bara lite grann. Jag hade shoppat i Sthlm pa mellandagsrean och tänkte att det skulle bli klockrent att möta varen (nu spöregnar det här ifs, men men) med min nya garderob. Mitt största problem är att jag tyvärr av nagon resfebrig anledning dessutom hade min trekilos klump till dator i väskan. Som nu alltsa ocksa är borta. Typiskt.
Jag litar pa att de trevliga holländarna fixar detta!
Som sagt, här är vädret trakigt men kaffet fortfarande gott. Idag har jag varit och kollat när jag ska ha tentor och sedan mest fikat. Allt kaffe UTAN socker, vilket jag är otroligt stolt över! Eller vad säger du syrran?
Det var nu mer än en manad sedan jag skrev har sist. Juluppehallet i Sverige bidrog naturligtvis. Plus att det är svart att skriva en rolig blogg om det mesta man gor är en upprepning av gardagen. Blondinbella - hur gör du? Jag läste ifs i en intervju med henne att hon struntar i att skriva om allt vardagligt och bara skriver om det coola hon gör. Ska prova hennes metod i nästa inlägg, da kommer det förhoppningsvis bilder ocksa.
Tills dess - chumbawamba!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
