Sverige, Palermo och vardagen som aldrig infinner sig

Bussen från Palermos centralstation tog ungefär en timme i anspråk för att stressa sig fram de dammiga och fnöskiga vägarna till flygplatsen. Flygplatsen i sig är inget märkvärdigt, en uppsmälld byggnad någongång innan EU-stöd fick lite hyfs på arkitekturen. Ständiga skyltar om om- och tillbyggnad och lite hopföst bråte här och där.

Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.

Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.

Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.

Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.

Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.

Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.

Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.

Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.

Dagen göromål:

* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har