Vänner och bekanta

Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.

Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.

Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.

Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".

Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.

Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.

Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.

Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.

Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?