Sverige, Palermo och vardagen som aldrig infinner sig

Bussen från Palermos centralstation tog ungefär en timme i anspråk för att stressa sig fram de dammiga och fnöskiga vägarna till flygplatsen. Flygplatsen i sig är inget märkvärdigt, en uppsmälld byggnad någongång innan EU-stöd fick lite hyfs på arkitekturen. Ständiga skyltar om om- och tillbyggnad och lite hopföst bråte här och där.

Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.

Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.

Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.

Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.

Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.

Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.

Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.

Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.

Dagen göromål:

* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har

Tentaplugg är alltid tentaplugg för mig

Imorgon har jag tenta i italiensk straffrätt. Och i övermorgon tenta i rättsfilosofi. Egentligen dumt att skriva, för går det dåligt så kommer jag ju behöva skriva det. Eller inte för att det skulle göra så mycket egentligen, men men. Snart åker jag till Sverige. Det ska bli otroligt trevligt. Eller för att inte säga underbart skönt.

Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.

Nu, dags för lite skvaller.

Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.

Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.

Slut skvaller.

Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.

Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!

Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!

Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!

Klart, slut.

PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?

"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.

Vänner och bekanta

Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.

Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.

Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.

Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".

Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.

Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.

Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.

Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.

Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?

Skidtripp, spanjorer och Garafello

Att Sicilien har vacker natur, sköna badstränder och ett ovanligt rikt kulturarv visste jag. Men att jag här skulle hitta en hel liten skidanläggning med äkta snö var verkligen oväntat. Följ med Pojken i Palermo till Piano Battaglia - Siciliens Åre.

Tänk er alltså en skidsemester komprimerad till en dag och förlagd på Siciliens näst högsta berg. Lägg till spanjorer som nästan aldrig åkt skidor förut och du har min upplevelse igår. Totalt underbart! Just det, lägg till rom och cola för att hålla oss varma.(Ja mamma - bara lite.)

Kvart i sju väcks jag ur mina tunga sömn av Jose. Om en kvart var det sagt vi vara på stationen. Kvällen innan hade jag förberett världens kanske godaste tonfisk- och äggmackor. Ner med mackorna i ryggsäcken, vänta på hissen ett tag och sedan jäkta till stationen. Jose ångrade att han inte tog en extra jacka och valde att springa och hämta. Han trodde att det skulle vara kallt bara för att det skulle finnas snö.

Väl framme var det faktiskt helt underbart! Vackert, snö, och varmt! Jag blev solbränd i ansiktet (mest på näsan, typiskt) och det var riktigt kul att åka lite skidor. Eller ovanligt kanske man ska säga. Jag var ju ändå bäst eftersom spanjorerna knappt åkt skidor i sina liv.

Kan det verkligen vara Sicilien?

Väl hemma vid sex sov jag väl till nio eller nåt. Sedan kom spanjorerna, vi beställde pizza och gick sedan till piazza Garafello. Det är en otroligt häftig plats, jag ska ta foton någon dag och visa er. Hela kvarteret är i princip övergivet, så varje kväll så samlas ungdomar och spelar hög musik och softar hela nätterna. Det är verkligen otroligt autentiskt och annorlunda, just för att det är så "ocoolt" - dålig musik, slitet och skabbigt. Och så mycket Palermo.

De nya spanjorerna är otroligt sympatiska och trevliga, och det känns som om vi skulle kunna bli bra vänner. Detta sätter dock fokus på något väldigt frustrerande. Det finns så otroligt många människor man träffar som potentiellt skulle kunna bli ens goda vänner, och man känner sig alltid otillräcklig när man liksom inte klarar av att hålla alla bollar i luften samtidigt. Men hur mycket kan man egentligen begära? Man har ju redan en hel del vänner i Sverige som på något sätt fyller en del kvoten av vänner som man rent faktiskt klarar av att "underhålla". Men ibland känner man sig otillräcklig och osocial för att man inte lär känna alla de som man känner att "den här personen skulle jag kunna ha en fin relation med".

Jag tror det är viktigt att man skakar av sig de där tankarna. Om man någon dag provar att skicka facebookmeddeladen till alla man potentiellt skulle kunna starta en sjysst nära vänskap med och samtidigt läser deras bloggar, messar dem, mailar dem och kanske ringer, märker man snabbt att det rör sig om mer än ett heltidsjobb. Den nya tekniken - Internet - har verkligen erbjudit många fördelar vad gäller vänskap, men också den del nackdelar.

Att alla de personer som man intalar sig själv att man försakar på något sätt finns liksom där på Facebook och påminner en om hur otroligt osocial man är och om att man är en lat jävel om man bara orkar ha en viss begränsad mängd nära bekanta.

Personerna på listan över nära vänner förändras under livets lopp, men jag tror att antalet är mer eller mindre konstant, och jag tror det med tiden blir mindre och mindre. Den allmänna uppfattningen jag har är i alla fall att våra föräldrars generation kanske har maximalt fyra - fem par som vi i vår ålder skulle kalla nära vänner. För dem bidrar säkert jobb, barn och vardagen att begränsa hur mycket man kan umgås.

Jag vet inte, kände bara att jag ville skriva av mig. För jag menar, visst, att träffa nya människor är verkligen coolt, men är man en dålig människa bara för att man känner att man tröttnat på att förklara att man är svensk, vad man pluggar och liksom gå igenom hela processen med att lära känna någon? Är man lat och tråkig för att man är ganska nöjd med de vänner man har och för att man hellre skulle festa med dem, istället för att "träffa nya människor" varje kväll?

En svensk och Facebook

Dagarna sedan det senaste inlagget har flytit pa i samma makliga takt som de tidigare. Forkylningen har nu nastan helt gett med sig, och jag har borjat ga pa lektioner igen.

Jag har under dessa dagar gjort tva riktigt trevliga upptackter. Dels sa ar svensken som gar pa min italienskakurs, Daniel, en riktigt trevlig prick. Dels sa har jag nu antligen skaffat Fejsbook, vilken enligt vissa har beskrivits som "en av arhundradets storsta handelser" och av andra som "Kl-kl-kl-klockrent!". Det ar, hur som helst, trevligt att kunna kommunicera med sina vanner och bekanta. Eller ja, jag har aldrig varit sa bra pa MSN namligen.

Kanner mig riktigt dlig over att jag inte skrivit nagra inlagg pa ett tag, men sa kan det bli nar man har en sa kallad Palermoforkylning. Innan jag reste hit sade min aldsta syster till mig att "Oscar, det ar ofta kallt inomhus pa vintern i medelhavslander, for de har ingen isolering eller element". Jag tankte inte mer pa det da, nu tanker jag pa det varje dag. Vi har val kanske en 14-16 grader inomhus pa natterna, med iskalla stengolv som tillbehor. Inte konstigt att man blir sjuk.

Igar var jag ute med Daniel - svensken - och de andra. Och en belgisk kille som gor couch surfing har en natt. Forfesten var som vanligt roligast. Det kanns som att forfester over hela varlden ar likadana; gitarr, sang, lekar, youtube, skitsnack.

Sedan gick vi alla till Cayman, ett av de storta utestallena i Palermo. Cayman har av nagon anledning valt att endast slappa in par. Alltsa en kille och en tjej. Inga andra konstellationer slapps in. Olagligt? Kanske. Frustrerande om man rakar vara jamna par utom Daniel? Ja, som fan. Men vi loste det, mest genom att vakter runt om i varlden ar ganska lika - de gillar att kanna att de har makt. Later man dem tro att de ar stort, bast och vackrast sa gor de nastan alltid "ett undantag" "for den har gangen". Vilket igar var bra for Daniel och for oss.

Idag har jag italienska, om en timma typ, och sedan ska jag val stada upp lite i roran har hemma. Aterkomemr ikvall. Tack for att ni laser och tack sarskilt till alla som gatt in och blivit besvikna over att det inte funnits nagot nytt att lasa. Det ska inte aterupprepas. Hoppas jag.

Näshår!

Ikväll ska vi gå ut och göra Palermo! Innan dess avnjöt jag min förfest genom att skypa med B och chatta med M.

Det faktum att alla andra verkar ha ganska dåligt väder men bättre universitet än mig gör mig glad och sedan lite mindre glad.

Fast det är klart, jag småsjunger hellre min väg fram i solen och värmen till en inställd lektion än kämpar mig fram genom snön till ett seminarium i världsklass. Eller vänta... Kanske inte.

Men just nu gör det mig inte så mycket att mitt universitet får Klass 9A att verka som Harvard och att professorerna får Alf Svensson och att kännas inspirerande. Ni kan ju tänka er. Vissa av professorerna har mer näshår än vad jag har skägg. Och de luktar svett och tar zigenare som exempel på tjyvar och banditer. Nä, tacka vet jag våra Upsaliensiska inspirerande och avslappnade lärare, som Stattin (http://www.jur.uu.se/PersonalInfo.aspx?UserId=622).

Imorgon ska jag och de svenska pojkarne eventuellt hyra en bil, göra en utflykt och visa sicilianarna hur man dansar på Stockholms nation i Uppsala. Jag har längtat efter att få göra fiskespöt med någon. Kasta, veva, veva, veva!

Nu väntar den kaotiska Palermonatten på mig. A domani!

Biljetter Palermo-Inter och mer fotboll

Idag tog jag en liten sovmorgon och valde att inte gå på min lektion i komparativ privaträtt. Dels så hade vi ingen lektion i straffrätt (så jag kunde ta sovmorgonen) och dels behövde jag tid på förmiddagen för att köpa biljetter till matchen Palermo - Inter nu på lördag (därför skippade jag den andra lektionen).

För att köpa biljetter enklast måste man ta sig till fotbollsstadion. Den ligger inte i centrum utan en bit bort. Jag tog bussen och det tog cirka tjugo minuter. Idag har det varit tjugor grader varmt och strålande sol.

När jag kom fram till stadion till slut höll det på att inte bli några biljetter. Jag behövde nämligen köpa fyra biljetter till grabbarna som kommer på fredag, och en till undertecknad. När jag kommer fram i kassan säger mannen för det första att jag bara får köpa maximalt 4 biljetter, och sedan att de passkopior jag har med mig inte duger. Tydligen måste jag ha med mig originalpassen.

Svensken i mig börjar genast fundera på vad vi annars kan göra på lördagskvällen (bowla, titta på duvor i parken, sova) medan argentinaren i mig inser allvaret. "-Men jag har redan ringt och pratat med några här. De sade att det var okej med kopior på passet, eftersom de befinner sig i Sverige, och om det behövs skulle vi visa upp originalpassen på lördag. De sade också att det var okej att jag köpte fem stycken biljetter. Har de inte informerat Er?" Nu sitter jag här med fem biljetter och en lärdom för livet. Om samhället du lever i kräver att du kohandlar, tjatar, blir arg, luras, ljuger och bedrar - så kör på!

Ikväll är det fotboll igen. Jag och spanjorerna mot 6 galna italienare. Förra gången blev en kille av med tre tänder och en av de italienska grabbarnas dobb hamnade i en baskisk killes näsa. Hoppas att det inte blir engelsk korpfotbollsnivå på denna match också. Tur att en av de spanska killarna alltid går och nynnar på Ave Maria. Det kan behövas stöd från ovan. Ni vet ju i alla fall vad undertecknad - el Pibito - "den lilla grabben" kallad, kommer göra. Mål. Hoppas jag.

Idag har jag även varit bakis, för igår hade Alfonso födelsedagsfest här på vår terass. Det var mycket roligt, en bra fest, jag och Rieke spelade gitarr och hade astrevligt när de andra gått hem. Klockrent! Och nej mamma, jag dricker inte för mycket. Jag kan ta hand om mig bra, det är bara att fråga vem som helst som jag känner i Uppsala. Eller nej förresten, mamma, gör inte det.

Nu ska jag ta en liten siesta innan jag ska ut på stan och köpa fotbollsskor billigt nånstans. Ciao!

Födelsedagsfest, hårklippning och italienska

Hej hopp allihopa!

Födelsedagsfesten i förrgår blev lyckad. Det kom väldigt, väldigt många ERASMUS-studenter, och följaktligen blev det en ganska vild fest. Det vill säga polisen - carabinieri - kom förbi och bad oss vara lite tysta. För att lugna er chockade läsare kan jag lägga till att detta är mycket vanligt. grannar ringer polisen när någon kollar på fotboll för högt. Men festen var mycket trevlig, och jag träffade en söt spansk tjej som jag pratade med under kvällen. Vi får väl se var det leder. Hrm.

Igår hade jag sovmorgon, sedan lektion i komparativ privaträtt på fakulteten. Jag gick dock i pausen efter halva för att de pratade uteslutande om italiensk förvaltningsrätt den här lektionen. Kände att det inte riktigt var tentarelevant, som vi säger i Uppsala.

Jag hade italienska också, första lektionen på den nya kursen. Är mer och mer tveksam till om jag ska fortsätta, det är väldigt hattigt och inte så mycket fokus. Ska man betala för en kurs vill man ju ha kvalité liksom. Plus att det är 60 % irriterande brasilianare på kursen. Jag brukar inte irritera mig på folk så ofta (vill jag tro i alla fall) men här har vi särskilt en kille som först sade att han var blyg på presentationen, för att sedan repetera (högt) allt som läraren säger. Vet inte om man kanske gör så i Brasilien? Läraren säger "Detta är alltså i pluralis." och en sekund senare kommer "Ja, exakt, pluralis.". Gaaah. Jag blev riktigt irriterad.

En glad nyhet är att det fanns en svensk Lundastudent där, i Palermo sedan två veckor. Jag har nog aldrig blivit så glad över att höra skånska av någon som inte är G. Snacka lite allmänt om Palermo, han pluggade tydligen språk här. Hade läst u-landskunskap, ville jobba på UD i Moçambique (kopierade ett "c" med cedilj från wiki) och var 28 år eller så. Det kändes bra att kunna svara på alla hans frågor om telefonkort, pizzerior, uteställen etc. Man kan alltid mer om ett ställe än man tror. Jag blev glad.

Idag har jag och Rieke bland annat kopierat Barack Obamas underskrift och lyssnat på Julia Nunes på Youtube. Nu ska vi gå och spela fotboll. Ikväll - lovar jag dyrt och heligt - ska ni få bilder!

Universitet, fest och folkmusik

Igår var jag på universitetet på förmiddagen och hade lektion. Eftermiddagen ägnades åt matvaruinköp och städning av mitt eminenta rum.

På kvällen hade Andreas - en halvtysk, halvitaliensk kille som också är ERASMUS-student, sin födelsedagsfest. Det roliga och otroliga med kvällen var inte själva festen, utan några av gästerna. De var nämligen sicilianska "folkmusiker", en spelade dragspel, en flöjt, en gitarr och en sjöng. Otroligt fantastiskt underbart för en som jag, som i flera år gillat just syditaliensk folkmusik. Som lök på laxen (eller hur man nu säger det) så kunde jag ju de flesta av sångerna/visorna utantill, till deras stora nöje. Så nu har jag alltså sjungit sicilianska visor med fyra sicilianare. Jag älskade det!

Idag har jag haft tre lektioner på fakulteten och sedan ätit lunch i universitetsmatsalen med Rieke. Efter det gick Rieke och jag ned på stan till en butik som heter Pizzo free, där de säljer produkter från producenter som inte betalar beskyddaravgift. Där köpte vi presenter till Ana för 4 euro per person (vi var fem som delade på det).

Ana ska ha en fest ikväll, så jag måste gå och duscha. Jag tänkte lägga in bilder sen!

Halloweenfestbakis och städdag

Gårdagen blev lyckad. En grupp döda cheerleaders kan inte göra annat än succé. Som vanligt drack jag med måtta och föregick med gott exempel inför mina medmänniskor. Jag gick alltså inte hem efter en timme på festen för att jag var överförfriskad.

Idag har jag städat mitt rum som av någon anledning fått små ansamlingar av grå materia i små puffliknande formationer längs golven. Någon som vet vad detta är? Händer mig jämt. Kräver omedelbart ingripande.

Försökte lägga upp bilder nyss, men det gick inte. Ska försöka snart igen.

Halloween

Så var det alltså Halloween. Denna amerikanska export har rotat sig även i Palermo. Ikväll vankas det således Halloween-fest, och jag ska tillsammans med de spanska pojkarna klä ut mig till döda cheerleaders. Vi får väl se hur det blir, bilder utlovas garanterat! Dagen har mest ägnats åt förberedelser av olika slag, inköp av peruker, bh:ar, kjolar etc.

Jag hann med en lunch med Anne på Pizzeria Bellini också, en av stadens riktiga pärlor. Jag tog en Don Antonio (nej hörni - dags att glömma Hawaiin) med stark salami, spenat, mozzarella och aubergine. Mums!

Imorgon lördag ska jag städa mitt rum, fotografera på stan och laga en god middag. Jag tror Rieke kommer hem imorgon också. Eller kommer tillbaka.

Auf wiedersehen!

Fest, strand, fotboll, skada

Kära vänner! Jag har känt att jag inte riktigt kunnat ge bloggen den tid den förtjänar, jag hoppas kunna återerövra förlorad mark den här veckan.

Gårdagskvällen spenderades på en ERASMUS-fest på Blow Up, den första nattklubben i Palermo som sitt larviga namn till trots visade sig spela bra, dansvänlig musik. Vår vän Ryan - den amerikanske basketspelaren - lyckades så klart komma in trots att han definitionsmässigt omöjligen kan vara ERASMUS-student och trots att han inte hade betalat i förväg. Kanske var det för att ingen riktigt förstod honom som han blev insläppt. Han kan vara ganska övertygande.
Kvällen var rolig. Först var vi på någon sorts förfest där en tysk kompis till Anne fyllde 24. Efter att ha intagit lite italienska specialiteter som tysk öl, vin och limoncello begav vi oss sedan i samlad trupp till festen. Som för en gångs skull var riktigt kul. Efter att jag pratat med lite olika folk utanför gick jag in och provade "dans-skillsen". Det kändes väl sådär, men efter hand blev musiken bättre och bättre och mina dansmoves likaså. Rieke lyckades träffa en riktigt galicier som hon pussades lite med. Andrea och Elisa gick hem hyfsat tidigt som par brukar göra, och Anne likaså för att Skypa lite med pojkvännen.

Jag gick hem tillsammans med Rieke och hennes ragg. Vi kom hem vid fem på morgonen, då skulle Rieke "visa galiciern terrassen", men jag vet inte om hon plötsligt fick kalla fötter inför att tillbringa natten ihop med en spanjor, för han gick hem fem minuter senare.

Idag på morgonen begav jag mig med en hel buss full med spanjorer till stranden. Stranden, eller Mondello som den lilla strandbyn heter, ligger en kvarts busstur från Palermo. Havet var turkost, klart och helt okej temperaturmässigt. Att kunna få somna i solen efter att ha badat hela dagen är något få förunnat i oktober. I oktober! Jag njuter i fulla drag.

Dagen förgylldes ännu mer av att jag senare på kvällen - med Elisa och Alberto som åskådare - spelade fotboll med Andrea och tolv av hans kompisar. Det var roligt men svårt. Snabba, teknisk spelskickliga italienare fick ju såklart problem med en spelskicklig bolldribblare som jag, men de hade tur; i mitten på andra halvlek skadade jag min axel ganska rejält i ett fall. Nu efter några timmar känns det bättre. Då under matchen tog jag pausen i akt och drack vatten och vilade. Alberto var min duktige coach under matchen. Killen är verkligen skön. På hans äggiga spanska sade han att jag skulle "fortsätta så" och "inte låta de vinna över mig" etc. Mycket peppande, he he.

Nu ska jag sussa, imorgon väntar lektioner på fakulteten och sedan köp av gitarr för 35 euro.

Sand mellan tårna

Dagen på stranden var underbar! Nu mindes jag varför jag valde Palermo och inte Bologna. Första doppet någonsin i Medelhavet, och vattnet var klart, så klart. Och turkosa, så turkosa och minst tjugo grader varmt! Nu känns det sådär bra som det gör efter en dag i solen på stranden. Ni vet, tröttheten, salt i håret, lagom mätt efter en pizza på Piazza Bellini - bästa pizzorna i stada - jag har längtat efter det här.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men de som säljer saker på stranden skriker ut sina lockrop på samma sätt, med samma melodi oavsett var i världen det är.

Idag kom en ny person med i leken, tyskan får vi kalla henne för jag minns inte hennes namn, en kompis till Anne. Hon är trevlig men kan ingen italienska och knappt engelska, vilket ofta blir ett problem när hon ska kommunicera. Anne och Rieke har under dagen växlat mellan att prata italienska/engelska så att jag hänger med, och tyska så att tyskan förstår. Men det har gått bra ändå.

Ikväll är det den stora ERASMUS-festen med stort f, vilket innebär att jag måste sluta skriva nu för att duscha, fixa till mig och kolla på några Youtube-klipp. Återkommer snart, det vill säga inatt.

Frustration

Det hände något mycket frustrerande igår. Jag hade skrivit ett stort långt inlägg, men som på grund av en spanjor-som-ville-låna-datorns totala otekniska ådra nu gått förlorat. Vilket är synd för det var vad jag minns ett bra inlägg. Nu kommer detta istället, som får sammanfatta dagen.

Gårdagskvällen hände inget av större intresse, spanjorerna hade varit på salsakurs och drog med massa tjejer till vår terrass därifrån. Jag satt där ett tag och gick sedan ner till köket och pratade med Elisa och Andrea istället, tills det var dags att nanna.

Idag hade jag min andra riktiga lektion i straffrätt. Den var, ska vi säga, annorlunda i jämförelse med våra svenska pbi/pbl-seminarier (problembaserad inlärning). Utanför klassrummet står en massa studenter och väntar. Klockan är tjugo över elva. Lektionen skulle ha börjat prick elva. (Akademisk kvart är ett nordiskt, särskilt numera Upsaliensiskt fenomen enligt wikipedia)

Professorn kommer sedan fem i halv utan minsta förklaring och börjar lektionen. Ingen ursäkt. Ingenting. Professor Militello står framme vid katedern i ett proppfullt klassrum, vissa studenter står upp längs väggarna för att det inte finns platser för alla. Lektionen liknar en svensk föreläsning i miniformat, bara det att verbet "ta anteckningar" här förfinats till ren stenografi. Framme på katedern ligger också tio-femton diktafoner, det om något talar väl för det absurda i att lägga all fokus på inlärningen i lärarens ord. Jag har fortfarande lite problem med mina kurser, men det verkar inte vara någon stress varken här eller från Uppsala Universitets sida. Skönt för mig.

Professor Militello, som ju är min ERASMUS-koordinator är verkligen en siciliansk juristprofessor. Korrekt, kostym, slips, talar myndigt, hela baletten som är "juristigt". Men man märker av det sicilianska också. Nu kanske jag inte kommer kunna läsa Komparativ europeisk och internationell straffrätt, och då sa han bara "om du läser den vanliga italienska straffrätten så kan jag skriva att du läst den komparativa ändå." Varifrån kom den softa inställningen? Det är som att många sydländska befolkningar och länder slits så mellan deras softa kaotiska samhällen, att det enda sättet att ingjuta lite hopp är att vara ashård på vissa saker (som stämplar, papper, blanketter etc - byråkrati finns det ju gott om) och sedan softa vad gäller tider etc. Konstigt och hycklande. Jag menar, om han kan komma en halvtimme sen för att vi är "på Sicilien nu", ja då borde ju jag inte behövt skicka in alla mina papper i tid för att bli registrerad. Men jodå, då var det på liv eller död. Konsekvens tack.

På kvällen var jag först på en spanjor-fest (spansk fest/fest med mer än 90 % spanjorer/spansktalande festprissar) och sedan gick jag och tog en drink med Anne fram till faktiskt exakt 03.00. Det var kul, hon är en riktigt kul brud. Hon är liten, osäker och lite sådär blygt tysk, men ändå så lyckades hon vara med på en hel fyratimmars bukoperation igår på il Policlinico. Sådant är coolt tycker jag. Hon är förresten den enda medicinstuderanade som jag känner som tills innan den operationen inte kunde se blod och sådant.

Middag

Idag har jag städat hela mitt rum, äntligen packat upp hela min väska och lagt in alla mina kläder i garderoben. Två veckor för sent skulle mamma säga, precis i tid säger jag. Sedan belönade jag mig vid tvåtiden med en kaffe och sökte på google efter (på?) "nice new songs to get me through the day" vilket renderade i bl. a. följande lilla sång.



Idag ska tyskarna bjuda Andrea & co på tysk lunch, men av någon anledning blev jag ansvarig för efterrätten. "Do it, just do it!" sade Rieke på hennes Schwarzenegger-engelska, och jag vet inte om det var ryggmärgsreflexrädslan för att hon kunde vara en terminator eller om jag bara är snäll som gjorde att jag sade ja. Hur som helst, detta betyder att jag snart måste masa mig ned till någon supermercato för att inhandla något - helst tyskt - sötsliskigt. Vi får väl se hur det går. Såg igår att min blogg har fler besökare än Svd.se - tack alla kära läsare för det! Det är självklart kul att så många hittar hit och verkar återkomma gång på gång trots frånvaron av sliskiga detaljer om någons privatliv. Eller nej, vänta...

Imorgon måndag, ska jag för förhoppningsvis sista gången bege mig till Juridiska fakulteten för att fixa med mina kurser innan jag skickar mitt learning agreement till Uppsala. Önska mig lycka till.

Igår hade Rieke, Anne och jag bara en soft kväll med musik, ost och vatten. Rieke somnade vid tolv, säkert på grund av att hon alltid dricker för mycket vatten, medan jag och Anne låg i soffan och snackade till halv fyra. Det där tugget om att ERASMUS-studenter tvingas till att vara öppna och trevliga för att snabbt lära känna folk är verkligen både sant och kul.

Just det, Ryan ni minns, den amerikanske basketspelaren, tappade i förrgår sin plånbok innehållandes pass, social security card, kreditkort och 250 euro. Han får inte träna eller spela basket utan sitt sjukförsäkringskort. Igår hade tydligen någon som påstod sig tillhöra Grannsamverkan mot brott ringt och sagt att de hade hans prylar. Kruxet var bara att de krävde 250 euro för att lämna tillbaka det. Ryan hade då sagt att "-Okay, I'll meet u guys!", på hans märkliga engelska. De hade hur som helst setts, men innan dess så hade Ryan ringt polisen, som sade att de skulle komma, men som senare aldrig dök upp.

Nu ska Ryan i alla fall träffa de två vespaburna killarna från Grannsamverkan mot brott som hade hans grejer imorgon och betala de där 250 eurosarna. Så det kommer nog ordna sig. Tur att jag inte är så dum att jag går runt med allt viktigt jag äger i en stor rap-hip-hop-plånbok i bakfickan på mina baggy hip-hop-jeans. Jag menar vad tänkte han? Man får ju gömma sådant i rummet eller nåt, inte ta med det på stan varje kväll. Jag kanske låter hård, men jag tycker bara det var stupido.

Nu ska jag väl gå och köpa någon efterrätt eller så, rapporterar igen sedan.

PS. Vad Grannsamverkan mot brott egentligen står för kanske inte behöver någon närmare förklaring. För att lugna er alla är detta tydligen mycket vanligt här, och polisen gör inget åt det. DS.

PPS. Kom på nu att det kanske inte alls var lugnande. DDS.

ERASMUS-fest

Idag, kära vänner, har varit en dag av mest softande och gassande i solen. Och lite bakis har man varit. Imorgon tänkte jag uppdatera er om vad som hände igår, men kort kan sägas att vår pojke i Palermo lärde sig uttala litauiska meningar perfekt och att kvällen bjöd på en del överraskningar. Mer om det imorgon. Vädret har alltså varit klockrent idag. Det har varit strax över 22-gradersstrecket hela dagen. Underbart! Nu har vi ätit middag alla sju i det "kollektiv" som bildats i vår lägenhet. Ikväll ska vi alla ut på en ERASMUS-fest som kommer äga rum på Palermos festgata nummer ett: via Calderai. Önska mig lycka till!