Skidtripp, spanjorer och Garafello

Att Sicilien har vacker natur, sköna badstränder och ett ovanligt rikt kulturarv visste jag. Men att jag här skulle hitta en hel liten skidanläggning med äkta snö var verkligen oväntat. Följ med Pojken i Palermo till Piano Battaglia - Siciliens Åre.

Tänk er alltså en skidsemester komprimerad till en dag och förlagd på Siciliens näst högsta berg. Lägg till spanjorer som nästan aldrig åkt skidor förut och du har min upplevelse igår. Totalt underbart! Just det, lägg till rom och cola för att hålla oss varma.(Ja mamma - bara lite.)

Kvart i sju väcks jag ur mina tunga sömn av Jose. Om en kvart var det sagt vi vara på stationen. Kvällen innan hade jag förberett världens kanske godaste tonfisk- och äggmackor. Ner med mackorna i ryggsäcken, vänta på hissen ett tag och sedan jäkta till stationen. Jose ångrade att han inte tog en extra jacka och valde att springa och hämta. Han trodde att det skulle vara kallt bara för att det skulle finnas snö.

Väl framme var det faktiskt helt underbart! Vackert, snö, och varmt! Jag blev solbränd i ansiktet (mest på näsan, typiskt) och det var riktigt kul att åka lite skidor. Eller ovanligt kanske man ska säga. Jag var ju ändå bäst eftersom spanjorerna knappt åkt skidor i sina liv.

Kan det verkligen vara Sicilien?

Väl hemma vid sex sov jag väl till nio eller nåt. Sedan kom spanjorerna, vi beställde pizza och gick sedan till piazza Garafello. Det är en otroligt häftig plats, jag ska ta foton någon dag och visa er. Hela kvarteret är i princip övergivet, så varje kväll så samlas ungdomar och spelar hög musik och softar hela nätterna. Det är verkligen otroligt autentiskt och annorlunda, just för att det är så "ocoolt" - dålig musik, slitet och skabbigt. Och så mycket Palermo.

De nya spanjorerna är otroligt sympatiska och trevliga, och det känns som om vi skulle kunna bli bra vänner. Detta sätter dock fokus på något väldigt frustrerande. Det finns så otroligt många människor man träffar som potentiellt skulle kunna bli ens goda vänner, och man känner sig alltid otillräcklig när man liksom inte klarar av att hålla alla bollar i luften samtidigt. Men hur mycket kan man egentligen begära? Man har ju redan en hel del vänner i Sverige som på något sätt fyller en del kvoten av vänner som man rent faktiskt klarar av att "underhålla". Men ibland känner man sig otillräcklig och osocial för att man inte lär känna alla de som man känner att "den här personen skulle jag kunna ha en fin relation med".

Jag tror det är viktigt att man skakar av sig de där tankarna. Om man någon dag provar att skicka facebookmeddeladen till alla man potentiellt skulle kunna starta en sjysst nära vänskap med och samtidigt läser deras bloggar, messar dem, mailar dem och kanske ringer, märker man snabbt att det rör sig om mer än ett heltidsjobb. Den nya tekniken - Internet - har verkligen erbjudit många fördelar vad gäller vänskap, men också den del nackdelar.

Att alla de personer som man intalar sig själv att man försakar på något sätt finns liksom där på Facebook och påminner en om hur otroligt osocial man är och om att man är en lat jävel om man bara orkar ha en viss begränsad mängd nära bekanta.

Personerna på listan över nära vänner förändras under livets lopp, men jag tror att antalet är mer eller mindre konstant, och jag tror det med tiden blir mindre och mindre. Den allmänna uppfattningen jag har är i alla fall att våra föräldrars generation kanske har maximalt fyra - fem par som vi i vår ålder skulle kalla nära vänner. För dem bidrar säkert jobb, barn och vardagen att begränsa hur mycket man kan umgås.

Jag vet inte, kände bara att jag ville skriva av mig. För jag menar, visst, att träffa nya människor är verkligen coolt, men är man en dålig människa bara för att man känner att man tröttnat på att förklara att man är svensk, vad man pluggar och liksom gå igenom hela processen med att lära känna någon? Är man lat och tråkig för att man är ganska nöjd med de vänner man har och för att man hellre skulle festa med dem, istället för att "träffa nya människor" varje kväll?