Vem var det?

Vem vem blev den 2000:e besökaren????? Kaffe och kaka med kram och fyrverkeri väntar dig! Grattis!

Sverige, Palermo och vardagen som aldrig infinner sig

Bussen från Palermos centralstation tog ungefär en timme i anspråk för att stressa sig fram de dammiga och fnöskiga vägarna till flygplatsen. Flygplatsen i sig är inget märkvärdigt, en uppsmälld byggnad någongång innan EU-stöd fick lite hyfs på arkitekturen. Ständiga skyltar om om- och tillbyggnad och lite hopföst bråte här och där.

Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.

Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.

Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.

Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.

Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.

Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.

Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.

Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.

Dagen göromål:

* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har

Milano flygplats under 12 timmar

Trötthet, kaffe, sömn, dator, slovensk tjej att prata med, tystnad, långa promenader i konstiga utrymmen. Ni kan ju tänka er. Nu ska jag strax gå ombord planet till Palermo. Det var otroligt skönt att vara i Sverige förresten! Nu måste jag springa!

Trasig dator men blogginlägg kommer!

Som sagt, min dator har nu helt gett upp och gått därhän. Men som tur är får jag en ny i veckan, varför jag kommer komplettera med inlägg då.

Bland annat om:

* Mina två tentor
* Dockteater, danskt besök och falafel
* Syrakusa
* Skräckfilm och pannkakor
* Etc

Tills dess att jag kan uppdatera igen: ta hand om er, håll till godo med detta, och glöm inte - jag saknar er alla!

Baj dö väj...

Kan jag rekommendera alla andra tillfälliga expats (jamen slå upp det då mamma, det är fler som läser bloggen än du!) att kolla in kanal5 och SVT:s webbtevesar! Otroligt kul långa ensamma nätter!

Tentaplugg är alltid tentaplugg för mig

Imorgon har jag tenta i italiensk straffrätt. Och i övermorgon tenta i rättsfilosofi. Egentligen dumt att skriva, för går det dåligt så kommer jag ju behöva skriva det. Eller inte för att det skulle göra så mycket egentligen, men men. Snart åker jag till Sverige. Det ska bli otroligt trevligt. Eller för att inte säga underbart skönt.

Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.

Nu, dags för lite skvaller.

Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.

Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.

Slut skvaller.

Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.

Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!

Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!

Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!

Klart, slut.

PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?

"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.

Den hade kommit strax efter det att jag fick reda på att jag kommit in i Uppsala. En katalog från Uppsala Universitet om juristprogrammet. Jag minns hur jag satt många kvällar och bara förberedde mig mentalt på att börja plugga juridik. Det kändes så bra, jag kände mig så nöjd med mig själv. Te med socker och mjölk. Leonard Coen på låg volym tillräckligt för att överrösta pappas nyheter.

Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.

Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.

När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!

Vänner och bekanta

Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.

Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.

Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.

Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".

Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.

Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.

Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.

Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.

Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?

Skidtripp, spanjorer och Garafello

Att Sicilien har vacker natur, sköna badstränder och ett ovanligt rikt kulturarv visste jag. Men att jag här skulle hitta en hel liten skidanläggning med äkta snö var verkligen oväntat. Följ med Pojken i Palermo till Piano Battaglia - Siciliens Åre.

Tänk er alltså en skidsemester komprimerad till en dag och förlagd på Siciliens näst högsta berg. Lägg till spanjorer som nästan aldrig åkt skidor förut och du har min upplevelse igår. Totalt underbart! Just det, lägg till rom och cola för att hålla oss varma.(Ja mamma - bara lite.)

Kvart i sju väcks jag ur mina tunga sömn av Jose. Om en kvart var det sagt vi vara på stationen. Kvällen innan hade jag förberett världens kanske godaste tonfisk- och äggmackor. Ner med mackorna i ryggsäcken, vänta på hissen ett tag och sedan jäkta till stationen. Jose ångrade att han inte tog en extra jacka och valde att springa och hämta. Han trodde att det skulle vara kallt bara för att det skulle finnas snö.

Väl framme var det faktiskt helt underbart! Vackert, snö, och varmt! Jag blev solbränd i ansiktet (mest på näsan, typiskt) och det var riktigt kul att åka lite skidor. Eller ovanligt kanske man ska säga. Jag var ju ändå bäst eftersom spanjorerna knappt åkt skidor i sina liv.

Kan det verkligen vara Sicilien?

Väl hemma vid sex sov jag väl till nio eller nåt. Sedan kom spanjorerna, vi beställde pizza och gick sedan till piazza Garafello. Det är en otroligt häftig plats, jag ska ta foton någon dag och visa er. Hela kvarteret är i princip övergivet, så varje kväll så samlas ungdomar och spelar hög musik och softar hela nätterna. Det är verkligen otroligt autentiskt och annorlunda, just för att det är så "ocoolt" - dålig musik, slitet och skabbigt. Och så mycket Palermo.

De nya spanjorerna är otroligt sympatiska och trevliga, och det känns som om vi skulle kunna bli bra vänner. Detta sätter dock fokus på något väldigt frustrerande. Det finns så otroligt många människor man träffar som potentiellt skulle kunna bli ens goda vänner, och man känner sig alltid otillräcklig när man liksom inte klarar av att hålla alla bollar i luften samtidigt. Men hur mycket kan man egentligen begära? Man har ju redan en hel del vänner i Sverige som på något sätt fyller en del kvoten av vänner som man rent faktiskt klarar av att "underhålla". Men ibland känner man sig otillräcklig och osocial för att man inte lär känna alla de som man känner att "den här personen skulle jag kunna ha en fin relation med".

Jag tror det är viktigt att man skakar av sig de där tankarna. Om man någon dag provar att skicka facebookmeddeladen till alla man potentiellt skulle kunna starta en sjysst nära vänskap med och samtidigt läser deras bloggar, messar dem, mailar dem och kanske ringer, märker man snabbt att det rör sig om mer än ett heltidsjobb. Den nya tekniken - Internet - har verkligen erbjudit många fördelar vad gäller vänskap, men också den del nackdelar.

Att alla de personer som man intalar sig själv att man försakar på något sätt finns liksom där på Facebook och påminner en om hur otroligt osocial man är och om att man är en lat jävel om man bara orkar ha en viss begränsad mängd nära bekanta.

Personerna på listan över nära vänner förändras under livets lopp, men jag tror att antalet är mer eller mindre konstant, och jag tror det med tiden blir mindre och mindre. Den allmänna uppfattningen jag har är i alla fall att våra föräldrars generation kanske har maximalt fyra - fem par som vi i vår ålder skulle kalla nära vänner. För dem bidrar säkert jobb, barn och vardagen att begränsa hur mycket man kan umgås.

Jag vet inte, kände bara att jag ville skriva av mig. För jag menar, visst, att träffa nya människor är verkligen coolt, men är man en dålig människa bara för att man känner att man tröttnat på att förklara att man är svensk, vad man pluggar och liksom gå igenom hela processen med att lära känna någon? Är man lat och tråkig för att man är ganska nöjd med de vänner man har och för att man hellre skulle festa med dem, istället för att "träffa nya människor" varje kväll?