Gustav, födelsedag och Catania (och pepp)

Jaha, nu har till och med Style by Mats-Mats valt att sluta blogga. För att hans fans tycker att hans blogg blivit dålig och för att han själv blivit pappa. Nu tror ni kanske att jag har följt hans blogg, men se det har jag inte! Men av någon anledning har jag gått in på 1000 apor eller vad det nu heter en gång i halvåret eller så och läst lite. Och när jag fick se att Mats slutade blogga ville jag bara skriva det. Vet inte varför än, jag kanske kommer använda det som argument för min egen dåliga bloggvardag.

Min käre vän Gustav har varit och hälsat på här i Palermo. Det var en högintensiv vecka med mycket flanerade kring Palermo och dess ruiner till byggnader i gamla stan. Säkert var tionde byggnad är övergiven och igenbommad, och det ger ett väldigt häftigt intryck. Slitet och jävligt, med sopor överallt och smuts och damm. Palermo när det är som mest äkta. Vi år mest god mat och strosade runt som sagt, vilket är det bästa man kan göra här. Staden lämpar sig väl för det s.k. goda livet. Jag fick en liten aha-upplevelse också. När man ser sin "egen" stad genom någon annans ögon förstår man hur cool den är.

Gustav åkte hem på min födelsedag, och på kvällen hade jag en liten lugn vinbjudning här hemma. Nu är man alltså redan 23 bast. Tack alla ni som skickade hälsningar på Fejsbook, ringde och messade!

På lördagen efter min födelsedag åkte jag och Umberto (Jose alltså) och åtta andra spanjorer till Palermos värsta fiende vad gäller i princip allt - Catania. Där säger man inte att man är från Palermo om man inte vil ha spö, så enkelt är det. De hatar varandra så mycket att jag inte förstår hur busslinjerna mellan städerna kan fungera. Catania är i jämförelse med Palermo betydligt mindre (cirka 310 000 mot Palermos cirka 700 000) men desdo mer städat, lugnt, prydligt och välplanerat. Jag gillade kort sagt Catania. Jag blev lite förälskad där kan jag nämna. I en tjej alltså, inte i staden. Eller jo, den med. Lite. Men mest i tjejen.

Nu ska jag börja ta friska tag i studierna också. Tror jag. Vi får väl se, som jag så ofta skriver här, hehe.

Såg idag på nyheterna och läste om den fruktansvärda jordbävningen som skakade mitt nya hemland. 50 000 skall vara utan tak över huvudet och upp till 90 personer kan ha omkommit. Tur för mig att inget hände på Etna när vi var där en snabbis innan Catania i lördags. När vi precis kommit upp för de slingrande vägarna började det hagla och snöa (!) och vi sade att "nu skiter vi i det här och åker och äter glass i solen". Så det jag fick se av Etna var inte mycket, men jag tror det räckte.

Idag var det 25 grader i solen här, så morgonen spenderades i sängen och förmiddagen på terrassen. Underbart! Jag och Umberto gjorde fruktsallad (ingredienserna kostade nästan 90 spänn!) och njöt sedan av den i solen. Har säkert bränt näsan bara därför. Nu ska jag gå och laga lunch!

Resan

Etapp 5 München – Rom, nattåg, avgång 21:03, ankomst 09:06

Nattåget till Rom är likvärdigt det svenska vad gäller bekvämligheten på bäddarna. Här träffar jag Pete och Jen, två 20-åriga amerikaner med oklar koppling sinsemellan från delstaten New York, alltså inte NYC som jag som svensk såklart tror. De pluggar tydligen konsthistoria i Florens som ett sabbatsår, ja, eller fast med studier. I USA läser de båda biologi. Detta är deras första gång i Europa, och faktiskt första gången utanför Nordamerika. Det känns skönt att kunna tala engelska obehindrat.

Vi kommer bra överens och diskuterar allt från varför de inte tycker att det finns några uteliggare i Europa till vem som vinner det amerikanska presidentvalet (jag skämtar att jag hejar på Palin & McCain). Jag hade lite svårt att avgöra om de var ett par, inte för att det spelar någon roll även om Jen var väldigt söt, moahaha. De var mycket trevliga i alla fall. Mitt i vår diskussion, innan tåget lämnat München, kommer det in en på öl äggfull fransman. Han börjar prata på franska, och jag tvingas rycka in. Vi pratar franska några minuter om ditt och datt som fulla människor vill prata om. Han påstår att jag måste ha en franska mamma, han vänder sig till Jen och Pete och säger att han hatar italienare, och sedan raglar han ur vår kupé och in till nästa. Jag vet inte ännu om han ens kom av tåget.

Jag kollar på en tre-fyra avsnitt Family Guy (Jag och mina nyfunna amerikanska vänner kom innan fram till att Stewie är skönast) innan jag somnar.

Jag vaknar vid ett av att det låter från något utifrån. Då upplever jag några av de coolaste minuterna i mitt liv. Ute är det klar natthimmel och månen lyser upp allt. Och allt i det här fallet är Alperna. Det känns nästan magiskt att färdas snabbt, snabbt i det gråa, slöjlika ljuset med dessa enorma berg runt omkring oss. En bro som löper flera hundra meter ovanför tåget får mig att inse hur stora berg det handlar om. Det är svårt att beskriva hur det var. Jag blev i alla fall glad att jag tagit tåget och inte flyget. Vissa saker upplever man bara om man åker tåg. Jag somnar ganska snabbt sen, tror mycket har att göra med att tågets invaggande ”dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk” etc. snarare än att britsarna skulle vara bekväma.

På morgonen går jag och tvättar mig och köper en kaffe i restaurangvagnen. Hitills har jag bara gjort av med runt 30 euro, vilket är hyfsat för att vara mig ändå.

Den sista resan till Palermo kommer jag lägga in ikväll, tillsammans med lite om vad som hände idag. Ha tålamod!

Resan

Etapp 2 Malmö – Köpenhamn, avgång 06:42, ankomst 07:17

Konduktörens väckning bestod av en gryningsrazzia som inte är värd namnet. 05:57 rycks dörren upp och ett tyst mumlande om ”Malmö om … minuter … ” får mig knappt, knappt att vakna. Med hennes ord om väckning hade jag förväntat mig att vakna rejält. Tur att tysken är snabbt upp på benen och väcker mig genom att tända lampan. Sedan drar han på sig sina byxor igen. Han hade tydligen sovit bara i sina fräsiga tyska y-frontisar. Hett. Eller inte. Nog om tyskens underkläder.

Jag säger hejdå till finländarna och tysken och försöker sedan baxa mig fram med min stora väska. Malmö är lite småkyligt i gryningen och stationen är ganska öde. Jag softar lite där innan jag går till rätt perrong för att gå på Øresundståget. Den resan är inte så speciellt minnesvärd. Jag klämmer ett avsnitt Family Guy på iPoden och kollar in bron lite. Det är mulet.

Etapp 3 København – Hamburg, avgång 07:42, ankomst 12:16

Vi kan enas om vissa saker. Danska flickor är söta. Danska är charmigt. Danska mackor är inget av det. Jag köpte hursomhelst en macka och en kaffe innan jag började hitta min perrong för tåget mot Hamburg. Det är förvånanade hur bra de ändå förstår svenska. Och nej, jag försökte faktiskt inte tala danska. Det var för tidigt på morgonen för det. Det jag köpte kostade 40 DKK, vilket med dagens växelkurs innebär att 477 :- i SEK kommer dras från mitt konto. Nej men skämt åsido, det är dyrt i Danmark. Kände förresten när jag var där på Københavns Hovedbanegard att jag skulle vilja ha haft Natasjas ”Gi’ mig Danmark tilbage”. Otroligt skön låt som A fick mig att upptäcka.

Tåget mot Hamburg då? Jo, väldigt tyskt korrekt, avskalat och bastant. Och fräscht. Men inget WiFi eller liknande. Konstigt, jag trodde det skulle finnas BMW-sponsrat Internet. Jag hoppas på bättre tur på resan Hamburg – München. Dagens största besvikelse var utan tvekan att det tydligen inte heter Das Deutsche Bundes-Zug som jag hoppades på utan bara Deutsche Bane. Dålig stil Tyskland!

Väl ombord på tåget märkte jag ganska snabbt att konduktörerna är både dansk- och tysktalande. Imponerande för en språkfantast som jag! Här träffar jag också tre medelålders (nåja, kanske 50 +) kvinnor som skall åka tåg till Lissabon. En av dem är från Örnsköldsvik och hade många kompisar i Flärke, min mammas barndomsby i Ångermanland. It sure is a small world. De har tydligen tågluffat regelbundet under tio års tid för att ”ta igen det vi aldrig gjorde som unga”. Väldigt coolt faktiskt. En av dem hade åkt tåg till Sicilien. Enligt henne var det vackert, lugnt och inte så tokigt. Vi håller tummarna. Nu ska jag njuta lite av Danmark, innan vi kommer in i Bundesrepublik Deutschland. Har börjat läsa boken jag fick av M också, den verkar onekligen lovande.

Min mobil har dött märkte jag. Hoppas det finns uttag för att laddda den i Hamburg eller på tåget. Hoppas. För på tyska tåg finns det inte.

Etapp 4 Hamburg – München, avgång 13:01, ankomst 19:03

Hamburgs station är trots att det inte är en av Tysklands jättestäder ändå imponerande stor. Hittar en kamerabutik och funderar på att köpa en kamera. Ringer E och rådfrågar. Bestämmer mig för att avvakta och se om det inte finns fler kamerabutiker i München.

På tåget hamnar jag bredvid sjuttioåriga Margrete. Hon talar tyvärr inte bra engelska alls, men vi blandar min hemsnickrade tyska med hennes krystade engelska. Hon har verligen varit i alla länder som man kan vara i. Jag har med en karta och vi småpratar lite som man gör på tåg, och för varje land som syns på Europakartan har hon en kommentar. Hon var i Stockholm 1957. Hon har varit i Rumänien, Portugal och Schweiz. Och så fortsätter det. När hennes man levde hade du tydligen varje sommar åkt runt i Europa med husvagn. Nu åker hon ensam istället. Hon hade precis gjort Hurtigruten (det stavas så!) i Norge, och var på väg tillbaka därifrån. Vi hade några intressanta timmars samtal innan hon gick av tre stopp innan München.

De sista tre stoppen fick jag istället sällskap av en nyfiken man som suttit bakom oss två och uppenbarligen inte kunnat hålla sig från at lyssna. Han har en rufsig, gråfärgad frisyr och fräsiga glaögon. Han är tydligen sångare och arbetar för Institut Goethe, Tysklands motsvarighet till Spaniens Instituto Cervantes, dvs. ett ställe där folk i andra länder ska kunna lära sig om landets respektive språk, kultur etc. Han har varit flera gånger i Argentina, både via Institut Goethe men också själv för att kunna gå på patagoniska Oktoberfester (Patagonien = ett område stort som tre Sverige i södra Argentina med en inte obetydlig befolkning tyskättlingar). Han upplyser mig om att ”världens största festvial” Oktoberfesten i München började idag. ”Ganska coolt” tänkte jag.

När jag kommer fram till Münchens centralstation, som i förbifarten kan sägas vara som minst sex stycken Stockholms Central, är det smockfullt med folk i lederhosen och folkdräkter. Folk är fulla överallt och det påminner inte så lite om Valborg i Uppsala. Fast i bayerska folkdräkter. Jag köper en stor kringla som ser god ut för 2 euro. Jag känner att jag måste prova lite nya saker, och är det Oktoberfest så är det. Tyvärr smakar den vedervärdigt. Degen smakar i och för sig precis som sådana där små snackskringlor ni vet, men fyllningen består av persilja, persilja och åter persilja. Och smör. Behöver jag säga att jag inte äter upp hela?

Bakom mig står tio fulla tyskar i folkdräkt och skriker ”Günther! Günther! Günther!” i kör så att det ekar i hela stationen. Jag tar min tillflykt till ett litet bås som visar sig vara en telefonkiosk, så jag ringer U och G och pratar lite. Lägesrapportering liksom. Resten av tiden dricker jag latte macchiato på Tysklands motsvaighet till Wayne's - Coffee Fellows, och tittar på folk.

Resan

Som ni kanske har märkt har jag inte kunnat lägga in någonting under resan. Det har otroligt nog inte funnits Internet på något tåg och inte på någon station! Otroligt! Men nu kommer i alla fall blogginläggen om jag skrev under resan. Håll till godo.

Etapp 1 Uppsala – Malmö, nattåg, avgång 23:05, ankomst 06:20

Efter att ha åkt de vanliga fyrtio minuterna till Stockholm, gick jag på Centralstationen in på Pressbyrån för att proviantera inför natten. Eller, ja, proviantera och proviantera, jag köpte lite godis och frukt. Och en cola. Sedan gick jag till spår 10 för att ta nattåget mot Malmö. Jag har bara åkt nattåg en gång tidigare, men då var jag liten. Så jag minns inte hur man gör.

Hursomhelst, jag gick ombord på min vagn och fram till den 6-bäddars kupé som jag skulle ligga i. Men dörren var låst och det var mörkt därinne. Jag stod lite osäker i några minuter, som för att avvakta och se om det kanske skulle komma någon mer som också skulle in där. Sedan tröttnade jag och knackade på. Efter ett tag öppnas dörren och jag kliver lite blygt in med min jättestora väska som i princip tar upp halva golvet därinne. Jag säger ”Hej!” och lägger upp ryggsäck och jacka på min lilla bädd. En tysk skäggig farbror svarar ”Hej!” och sedan svarar tre finskor och en finne ”Hey!”. Alla låg tydligen och sov. Kom igen – klockan var knappt elva! Men men. Jag småpratar lite med våra finländska vänner som tydligen ska till Prag. Den tyska farbrorn snarkar redan. När mörkret sluter sig om oss i det rullande vandrarhemmet sätter jag på en film på min iPod och äter godiset. Livet kan vara bra mysigt. Och bra enkelt. Imorgon Malmö och sedan Köpenhamn. Nu film.

Trodde jag. In kommer efter ett tag en konduktör. Tydligen skulle jag ha ”checkat in” på perrongen innan jag gick ombord. Hon klipper min biljett och säger sedan myndigt ”jag väcker dig vid sex då!”. ”Jaha, okej, tack!” svarar jag och återgår sedan till filmen. Jag kan kort säga att filmen var bra, men att SJ:s bäddar är otroligt hårda.