Resan

Etapp 5 München – Rom, nattåg, avgång 21:03, ankomst 09:06

Nattåget till Rom är likvärdigt det svenska vad gäller bekvämligheten på bäddarna. Här träffar jag Pete och Jen, två 20-åriga amerikaner med oklar koppling sinsemellan från delstaten New York, alltså inte NYC som jag som svensk såklart tror. De pluggar tydligen konsthistoria i Florens som ett sabbatsår, ja, eller fast med studier. I USA läser de båda biologi. Detta är deras första gång i Europa, och faktiskt första gången utanför Nordamerika. Det känns skönt att kunna tala engelska obehindrat.

Vi kommer bra överens och diskuterar allt från varför de inte tycker att det finns några uteliggare i Europa till vem som vinner det amerikanska presidentvalet (jag skämtar att jag hejar på Palin & McCain). Jag hade lite svårt att avgöra om de var ett par, inte för att det spelar någon roll även om Jen var väldigt söt, moahaha. De var mycket trevliga i alla fall. Mitt i vår diskussion, innan tåget lämnat München, kommer det in en på öl äggfull fransman. Han börjar prata på franska, och jag tvingas rycka in. Vi pratar franska några minuter om ditt och datt som fulla människor vill prata om. Han påstår att jag måste ha en franska mamma, han vänder sig till Jen och Pete och säger att han hatar italienare, och sedan raglar han ur vår kupé och in till nästa. Jag vet inte ännu om han ens kom av tåget.

Jag kollar på en tre-fyra avsnitt Family Guy (Jag och mina nyfunna amerikanska vänner kom innan fram till att Stewie är skönast) innan jag somnar.

Jag vaknar vid ett av att det låter från något utifrån. Då upplever jag några av de coolaste minuterna i mitt liv. Ute är det klar natthimmel och månen lyser upp allt. Och allt i det här fallet är Alperna. Det känns nästan magiskt att färdas snabbt, snabbt i det gråa, slöjlika ljuset med dessa enorma berg runt omkring oss. En bro som löper flera hundra meter ovanför tåget får mig att inse hur stora berg det handlar om. Det är svårt att beskriva hur det var. Jag blev i alla fall glad att jag tagit tåget och inte flyget. Vissa saker upplever man bara om man åker tåg. Jag somnar ganska snabbt sen, tror mycket har att göra med att tågets invaggande ”dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk” etc. snarare än att britsarna skulle vara bekväma.

På morgonen går jag och tvättar mig och köper en kaffe i restaurangvagnen. Hitills har jag bara gjort av med runt 30 euro, vilket är hyfsat för att vara mig ändå.

Den sista resan till Palermo kommer jag lägga in ikväll, tillsammans med lite om vad som hände idag. Ha tålamod!