Middag

Idag har jag städat hela mitt rum, äntligen packat upp hela min väska och lagt in alla mina kläder i garderoben. Två veckor för sent skulle mamma säga, precis i tid säger jag. Sedan belönade jag mig vid tvåtiden med en kaffe och sökte på google efter (på?) "nice new songs to get me through the day" vilket renderade i bl. a. följande lilla sång.



Idag ska tyskarna bjuda Andrea & co på tysk lunch, men av någon anledning blev jag ansvarig för efterrätten. "Do it, just do it!" sade Rieke på hennes Schwarzenegger-engelska, och jag vet inte om det var ryggmärgsreflexrädslan för att hon kunde vara en terminator eller om jag bara är snäll som gjorde att jag sade ja. Hur som helst, detta betyder att jag snart måste masa mig ned till någon supermercato för att inhandla något - helst tyskt - sötsliskigt. Vi får väl se hur det går. Såg igår att min blogg har fler besökare än Svd.se - tack alla kära läsare för det! Det är självklart kul att så många hittar hit och verkar återkomma gång på gång trots frånvaron av sliskiga detaljer om någons privatliv. Eller nej, vänta...

Imorgon måndag, ska jag för förhoppningsvis sista gången bege mig till Juridiska fakulteten för att fixa med mina kurser innan jag skickar mitt learning agreement till Uppsala. Önska mig lycka till.

Igår hade Rieke, Anne och jag bara en soft kväll med musik, ost och vatten. Rieke somnade vid tolv, säkert på grund av att hon alltid dricker för mycket vatten, medan jag och Anne låg i soffan och snackade till halv fyra. Det där tugget om att ERASMUS-studenter tvingas till att vara öppna och trevliga för att snabbt lära känna folk är verkligen både sant och kul.

Just det, Ryan ni minns, den amerikanske basketspelaren, tappade i förrgår sin plånbok innehållandes pass, social security card, kreditkort och 250 euro. Han får inte träna eller spela basket utan sitt sjukförsäkringskort. Igår hade tydligen någon som påstod sig tillhöra Grannsamverkan mot brott ringt och sagt att de hade hans prylar. Kruxet var bara att de krävde 250 euro för att lämna tillbaka det. Ryan hade då sagt att "-Okay, I'll meet u guys!", på hans märkliga engelska. De hade hur som helst setts, men innan dess så hade Ryan ringt polisen, som sade att de skulle komma, men som senare aldrig dök upp.

Nu ska Ryan i alla fall träffa de två vespaburna killarna från Grannsamverkan mot brott som hade hans grejer imorgon och betala de där 250 eurosarna. Så det kommer nog ordna sig. Tur att jag inte är så dum att jag går runt med allt viktigt jag äger i en stor rap-hip-hop-plånbok i bakfickan på mina baggy hip-hop-jeans. Jag menar vad tänkte han? Man får ju gömma sådant i rummet eller nåt, inte ta med det på stan varje kväll. Jag kanske låter hård, men jag tycker bara det var stupido.

Nu ska jag väl gå och köpa någon efterrätt eller så, rapporterar igen sedan.

PS. Vad Grannsamverkan mot brott egentligen står för kanske inte behöver någon närmare förklaring. För att lugna er alla är detta tydligen mycket vanligt här, och polisen gör inget åt det. DS.

PPS. Kom på nu att det kanske inte alls var lugnande. DDS.