En månad och tre veckor sedan jag bloggade sist. Mycket har hänt sedan dess, och samtidigt ingenting. Det är ju så med tiden, allt rullar på, och i backspegeln känns det aldrig som att något händer. Tills det rullat på ett tag och man tänker tillbaka. Vad har hänt under de här sju veckorna?
Veckan efter sista inlägget kom Benny på besök. Det var fyra tokiga dygn präglade av mycket mycket humor och lite allvar. Mest humor. Vad jag skrattade. Bland annat deltog vi i ett s. k. white party (nej - inget rasistiskt utan klädkulördiskriminering) iklädda vita leggings, vita kallingar och vit t-shirt. Kan rekommenderas även till vardags för de som gillar uppmärksamhet. Lägg till att alla ser exakt vad du har att erbjuda i utrustningsväg. (Det är otroligt vad mobilen syns alltså.)
En liten parentes: alla dagar som förflöt mellan de händelser jag tar upp var typiska s.k. Palermodagar. Gå upp hyfsat sent (elva), äta kontinental frukost (kaffe och - om man har tur - cannolo), ta en promenad, läsa nyheter, köpa frukt på marknaden, njuta av vädret på terrassen etc.
Veckan efter framkallade jag foton för att skicka till min familj med snigelpost och sedan var Rieke, Lior och jag på Etna Sound Festival. Det var en musikfestival som hölls på vulkanen Etnas sluttningar. Otroligt häftigt, men resan dit och resan hem var ett än större äventyr. Och ett skolboksexempel på siciliansk vardag. Kort resumé:
Vi skulle ha tagit en buss till festivalen (tre timmar från Palermo). Bussen skulle enligt hemsidan gå direkt från Palermos centralstation till festivalen. Skulle. Den bistra sanningen som slog oss i ansiktet med en våt trasa var att det inte fanns någon buss, det skulle aldrig heller finnas någon. Typiskt Sicilien.
Vi tog då en buss till staden Trapani som enligt uppgift skulle ligga nära Etna och festivalen. Efter två timmars bussresa anländer vi så till Trapani, bara för att bli varse om att festivalen låg en timme från stan - och att inga lokalbussar fanns att tillgå för det var helgdag.
Det ursvenska i mig (nåja) mumlar bittert under lugg att det här jävlarimig är en skandal! Att planera en festival på en dag då det är stört omöjligt att komma dit utan egen bil. Det hela slutar med att vi tar en taxi till festivaljäveln (svart till och med) och ni kommer inte få någon prisuppgift!
Väl där är förhållandena goda för att vara en vulkan. Öl, grillat, och musik. Men för lite folk, inga tält alls och en massa hundar och barn. Plus att temperaturen var under 18-gradersstrecket. Vi inser snabbt att något sova i tält kommer det inte bli. Musiken var dock helt okej, ölen god och maten god. Det är trots detta ingen som motsätter sig mitt och Liors förslag om att försöka åka hem vid tiotiden när de flesta banden spelat.
Det är nu strapatserna börjar. Det är egentligen en för lång berättelse för bloggformatet, så vi kan väl kort nämna ingredienserna.
* lift till Messina av ett italienskt par
* efter polisbesök, irrande och uppgivenhet spenderas natten på ett lyxhotell
* heldag i Messina med kvällståg hem till Palermo
* massa pengar fattigare men tusen erfarenheter rikare. Speciellt frukostbuffén.
Vad har hänt mer? Jo jag har åkt till CCTV-kamerornas och öl/korv/bönor/scones/teets förlovade land - England och hälsat på Benny. Närmare bestämt Leeds.
Hur ska man då beskriva denna kavalkad av skratt, gudomliga frukostar, David, promenader, flickor, öl, Comedy Club, mer öl, engelska, dubbeldäckare och Benny? Ja, kanske just sådär räcker. Resten får ni bli varse om genom små anekdoter i tid och otid.
Nästa stopp efter en vecka i Leeds var London, med Umberto, Martina (hans brud) och Mar och Eva (en spansk respektive tysk tjej). Jag och Umberto var bara i London två dagar. Vi hann väl med några museer, lite LITE shopping och att strosa runt i ett kallt London (som för övrigt tydligen skall täckas till 90 % av övervakningskameror).
Sen reste Umberto och jag hem. Eller jag reste hem och han reste det längsta norrut han varit i sitt liv.
Uppsala.
Där hade vi en grillfest med hela min familj á la familjen Coronel-Hägglund, och han fick träffa mina päron och alla syskon och nästan alla respektive. (Tomas var arbetsmyra just den kvällen.)
Han gillade Uppsala mycket skall tilläggas. Ordnat, städat, lugnt och mysigt. Stockholm hade i för sig de övriga (som anslöt från London en dag senare) exakt samma intryck av. Jag insåg att hon kanske inte är den världsmetropol som DN På Stan vill få henne till. Jag menar - skyskrapor i Stockholm som vissa vill ha - det är ju bara tragiskt. Alla städer kan inte vara allt på en gång. Stockholm kan var vara nöjd med att flera gånger ha blivit vald till världens mest ekologiska, intelligenta, gröna, vackra, medborgarvänliga... Räcker inte det? Måste Stockholm också bli en minikopia av New York? Vem vill egentligen ha det?
Hur som helst, de gillade staden och landet. Det sade att "nu förstod de mig mycket bättre", vad det nu kan betyda?
Tomas och Sofia var och hälsade på mig också. Vilka underbara dagar! Vad är det med mina svenska vänner att vara underbara och få mig att skratta?
De fick lite Talented Mr Ripley-känsla (fast utan mord) blandat med fyllecharter på samma gång. Och jag fick några otroliga dagar med deras sällskap. Klockrent helt enkelt, som Jens skulle ha sagt. Tomasczxh! Sofia! Kom tillbaka! Ni andra som har hälsat på också!
Tomas - de talar fortfarande om den tokiga svensken som diskade i ottan och var allmänt duktig. Jag skrockade stolt och sade att "Jorå så att, mina vänner vettu.... Hö hö hö..." (Disk finns kvar om du vill ha en ursäkt att få ligga på stranden eller gå på manetjakt.)
(Och just det, Sofia - Giovanni frågar efter dig hela tid... Det var inget förresten... Heh...)
Idag var det mors dag och min bror Ernies (ja som den tecknade serien) födelsedagsfirande. Grattis Ernesto i efterskott och grattis lilla mamma! Jag saknar er och resten av min familj! Och vänner!
Nu ska jag knäcka en lemonad och kolla på italiensk politisk debatt. Eller nåt. Lev väl!
fredag 29 maj 2009
måndag 6 april 2009
Gustav, födelsedag och Catania (och pepp)
Jaha, nu har till och med Style by Mats-Mats valt att sluta blogga. För att hans fans tycker att hans blogg blivit dålig och för att han själv blivit pappa. Nu tror ni kanske att jag har följt hans blogg, men se det har jag inte! Men av någon anledning har jag gått in på 1000 apor eller vad det nu heter en gång i halvåret eller så och läst lite. Och när jag fick se att Mats slutade blogga ville jag bara skriva det. Vet inte varför än, jag kanske kommer använda det som argument för min egen dåliga bloggvardag.
Min käre vän Gustav har varit och hälsat på här i Palermo. Det var en högintensiv vecka med mycket flanerade kring Palermo och dess ruiner till byggnader i gamla stan. Säkert var tionde byggnad är övergiven och igenbommad, och det ger ett väldigt häftigt intryck. Slitet och jävligt, med sopor överallt och smuts och damm. Palermo när det är som mest äkta. Vi år mest god mat och strosade runt som sagt, vilket är det bästa man kan göra här. Staden lämpar sig väl för det s.k. goda livet. Jag fick en liten aha-upplevelse också. När man ser sin "egen" stad genom någon annans ögon förstår man hur cool den är.
Gustav åkte hem på min födelsedag, och på kvällen hade jag en liten lugn vinbjudning här hemma. Nu är man alltså redan 23 bast. Tack alla ni som skickade hälsningar på Fejsbook, ringde och messade!
På lördagen efter min födelsedag åkte jag och Umberto (Jose alltså) och åtta andra spanjorer till Palermos värsta fiende vad gäller i princip allt - Catania. Där säger man inte att man är från Palermo om man inte vil ha spö, så enkelt är det. De hatar varandra så mycket att jag inte förstår hur busslinjerna mellan städerna kan fungera. Catania är i jämförelse med Palermo betydligt mindre (cirka 310 000 mot Palermos cirka 700 000) men desdo mer städat, lugnt, prydligt och välplanerat. Jag gillade kort sagt Catania. Jag blev lite förälskad där kan jag nämna. I en tjej alltså, inte i staden. Eller jo, den med. Lite. Men mest i tjejen.
Nu ska jag börja ta friska tag i studierna också. Tror jag. Vi får väl se, som jag så ofta skriver här, hehe.
Såg idag på nyheterna och läste om den fruktansvärda jordbävningen som skakade mitt nya hemland. 50 000 skall vara utan tak över huvudet och upp till 90 personer kan ha omkommit. Tur för mig att inget hände på Etna när vi var där en snabbis innan Catania i lördags. När vi precis kommit upp för de slingrande vägarna började det hagla och snöa (!) och vi sade att "nu skiter vi i det här och åker och äter glass i solen". Så det jag fick se av Etna var inte mycket, men jag tror det räckte.
Idag var det 25 grader i solen här, så morgonen spenderades i sängen och förmiddagen på terrassen. Underbart! Jag och Umberto gjorde fruktsallad (ingredienserna kostade nästan 90 spänn!) och njöt sedan av den i solen. Har säkert bränt näsan bara därför. Nu ska jag gå och laga lunch!
Min käre vän Gustav har varit och hälsat på här i Palermo. Det var en högintensiv vecka med mycket flanerade kring Palermo och dess ruiner till byggnader i gamla stan. Säkert var tionde byggnad är övergiven och igenbommad, och det ger ett väldigt häftigt intryck. Slitet och jävligt, med sopor överallt och smuts och damm. Palermo när det är som mest äkta. Vi år mest god mat och strosade runt som sagt, vilket är det bästa man kan göra här. Staden lämpar sig väl för det s.k. goda livet. Jag fick en liten aha-upplevelse också. När man ser sin "egen" stad genom någon annans ögon förstår man hur cool den är.
Gustav åkte hem på min födelsedag, och på kvällen hade jag en liten lugn vinbjudning här hemma. Nu är man alltså redan 23 bast. Tack alla ni som skickade hälsningar på Fejsbook, ringde och messade!
På lördagen efter min födelsedag åkte jag och Umberto (Jose alltså) och åtta andra spanjorer till Palermos värsta fiende vad gäller i princip allt - Catania. Där säger man inte att man är från Palermo om man inte vil ha spö, så enkelt är det. De hatar varandra så mycket att jag inte förstår hur busslinjerna mellan städerna kan fungera. Catania är i jämförelse med Palermo betydligt mindre (cirka 310 000 mot Palermos cirka 700 000) men desdo mer städat, lugnt, prydligt och välplanerat. Jag gillade kort sagt Catania. Jag blev lite förälskad där kan jag nämna. I en tjej alltså, inte i staden. Eller jo, den med. Lite. Men mest i tjejen.
Nu ska jag börja ta friska tag i studierna också. Tror jag. Vi får väl se, som jag så ofta skriver här, hehe.
Såg idag på nyheterna och läste om den fruktansvärda jordbävningen som skakade mitt nya hemland. 50 000 skall vara utan tak över huvudet och upp till 90 personer kan ha omkommit. Tur för mig att inget hände på Etna när vi var där en snabbis innan Catania i lördags. När vi precis kommit upp för de slingrande vägarna började det hagla och snöa (!) och vi sade att "nu skiter vi i det här och åker och äter glass i solen". Så det jag fick se av Etna var inte mycket, men jag tror det räckte.
Idag var det 25 grader i solen här, så morgonen spenderades i sängen och förmiddagen på terrassen. Underbart! Jag och Umberto gjorde fruktsallad (ingredienserna kostade nästan 90 spänn!) och njöt sedan av den i solen. Har säkert bränt näsan bara därför. Nu ska jag gå och laga lunch!
torsdag 26 mars 2009
Vem var det?
Vem vem blev den 2000:e besökaren????? Kaffe och kaka med kram och fyrverkeri väntar dig! Grattis!
Sverige, Palermo och vardagen som aldrig infinner sig
Bussen från Palermos centralstation tog ungefär en timme i anspråk för att stressa sig fram de dammiga och fnöskiga vägarna till flygplatsen. Flygplatsen i sig är inget märkvärdigt, en uppsmälld byggnad någongång innan EU-stöd fick lite hyfs på arkitekturen. Ständiga skyltar om om- och tillbyggnad och lite hopföst bråte här och där.
Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.
Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.
Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.
Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.
Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.
Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.
Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.
Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.
Dagen göromål:
* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har
Efter att ha avklarat check in och andra transporttekniska trivialiteter satte Oscar sig och tog en redig kopp kaffe. Det var med blandade känslor han snart skulle komma att pressas fram genom stratosfären till Sverige. Att resa på egen hand gav upphov till den där bekväma känslan av att klara sig själv och bara njuta av sådant där som man aldrig njöt av annars. Gosa in sig i flygplansstolen, beställa en kaffe, skriva, läsa, fundera. Det fick han i och för sig tid till i överflöd på Sicilien också, men inte på samma sätt. Nu gjorde han något aktivt (reste) samtidigt som det inte fanns mycket annat att göra än att just rå om sig själv. Det är samma mekanism som när man är sjuk, den där känslan av att det är fel att inte göra mer än att slappa trängs undan.
Väl framme i Milano började så den tvetydiga Sverigekänslan i magen växa fram. Tacksamhet över att få träffa familjen, vännerna och Uppsala. Samtidigt den där grumliga känslan av att nu behöva bry sig om hur man ser utpå ett annat sätt än i Palermo, och tankarna att "alla andra gör alltid så mycket hela tiden i Sverige" växte sig starkare. Det är ju inte nödvändigtvis så, men man kan inte riktigt hjälpa att man har de tankarna.
Sverige blev ju sedan precis som man tänker sig. Det är ju Sverige. De grådisiga tisdagseftermiddagarnas förlovande land, där deprimerande tankar bäst botas med en fika och ett besök på IKEA. Om jag skulle tvingas välja mellan Sverige, trygga, liberala, förnuftiga, och Italien, kaotiska, idiotiska men varma och avslappnade, skulle valet inte vara så svårt. Enligt undersökningar har majoriteten av alla svenskar - även de som bor och verkar i skatteparadis i fyrtio år - en slags hemkänsla som aldrig riktigt vill försvinna. Trots att man kanske hatar Sverige så älskar man samtidigt ändå Sverige. Sverige är ju just Sverige, varumärket Sverige ska tydligen för svenskar vara betydligt mer tvetydigt än för utlänningar, men samtidigt så mycket mer "tryggt". Man vet vad man får helt enkelt.
Arlanda hjälpte till att stärka min mystiska nationalistiska känsla - en som man som svensk nog bara får när man är utomlands en längre tid. Barnbidrag, CSN och Cheap Monday blir plötsligt något som förenar svenskar utomlands, och man kan skrocka gott tillsammans med Lars Winnerbäck på ett sätt som aldrig setts i Sverige. Alfred Nobel tittar hålögt rakt fram, men bildtexten väjer inte med blicken. "Välkommen till min hemstad". Tack då.
Bussen från Arlanda till Uppsala kostade 100 kronor. Det får räcka som kommentar till transportpriserna i Sverige.
Alla dagarna hemma flöt ihop till någon sorts konstig röra. Fika, fika och fika, och gå ut några gånger. Träffa sin älskade familj och sina älskade vänner. Inspektera nya datorn och shoppa lite.
Fika med bland andra Ägget, folkpartisten, Gurkan, Mähä & co, Matte, gå ut på ÖG efter en underbar förfest, sedan gå ut på Saluhallen (host host) med Äbbah, Sandra, lil-Äbbah, Limpi, Zara och Mähä. Det var en intensiv vecka som behövdes.
Inte bara söta svenska tjejer hade saknats (som ni kanske förstått är utbudet i Italien i princip lika med noll) utan också om mer banala saker som människor som vet att uppskatta att fika utan alkohol inblandat.
Nu avbryter vi här, ingen orkar läsa för långa inlägg.
Dagen göromål:
* gå till marknaden och köpa apelsiner, jordgubbar och annan frukt
* gå till supermercato och köpa allt som jag inte har
onsdag 25 mars 2009
Milano flygplats under 12 timmar
Trötthet, kaffe, sömn, dator, slovensk tjej att prata med, tystnad, långa promenader i konstiga utrymmen. Ni kan ju tänka er. Nu ska jag strax gå ombord planet till Palermo. Det var otroligt skönt att vara i Sverige förresten! Nu måste jag springa!
tisdag 17 mars 2009
Trasig dator men blogginlägg kommer!
Som sagt, min dator har nu helt gett upp och gått därhän. Men som tur är får jag en ny i veckan, varför jag kommer komplettera med inlägg då.
Bland annat om:
* Mina två tentor
* Dockteater, danskt besök och falafel
* Syrakusa
* Skräckfilm och pannkakor
* Etc
Tills dess att jag kan uppdatera igen: ta hand om er, håll till godo med detta, och glöm inte - jag saknar er alla!
Bland annat om:
* Mina två tentor
* Dockteater, danskt besök och falafel
* Syrakusa
* Skräckfilm och pannkakor
* Etc
Tills dess att jag kan uppdatera igen: ta hand om er, håll till godo med detta, och glöm inte - jag saknar er alla!
onsdag 11 mars 2009
Baj dö väj...
Kan jag rekommendera alla andra tillfälliga expats (jamen slå upp det då mamma, det är fler som läser bloggen än du!) att kolla in kanal5 och SVT:s webbtevesar! Otroligt kul långa ensamma nätter!
Tentaplugg är alltid tentaplugg för mig
Imorgon har jag tenta i italiensk straffrätt. Och i övermorgon tenta i rättsfilosofi. Egentligen dumt att skriva, för går det dåligt så kommer jag ju behöva skriva det. Eller inte för att det skulle göra så mycket egentligen, men men. Snart åker jag till Sverige. Det ska bli otroligt trevligt. Eller för att inte säga underbart skönt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
Men Palermo har varit helt okej de senaste dagarna. Jag har s.a.s. aktiverat mig medelst tvång. En rolig teater om sopkrisen i Neapel, några restaurangbesök med bl.a. Lior och Maja, ett dansk soft par som jag verkligen blivit tajt med. De hade besök från Danmark. Det har blivit restaurangbesök med spanjorer också. Just det, jag och Umberto gjorde en tur till en trevlig park och tog foton också. De ska upp på Facebook snart.
Nu, dags för lite skvaller.
Det finns en portugisisk tjej som jag tycket är otroligt söt, men som såklart alla tycker är söt. Ville bara ha det sagt utifall det någon gång skulle hända något på kärleksfronten.
Umberto har träffat en spansk tjej som han inlett en romans med. Han - som annars är ökänd för sin bitterhet - går nu genom livet glad som en jävla lärka. Han åkte tillbaka till Kanarieöarna idag, men kommer tillbaka samtidigt som jag, den 24:e. Men jag är glad för hans skull. Inte alls bitter över att ha varit singel i snart två år. Men äsch - det är säkert så att ju längre man väntar desdo bättre blir det sedan när man väl träffar någon. Jo tjena, låt oss hoppas.
Slut skvaller.
Återigen har jag istället för att plugga straffrätt suttit och läst sida efter sida på nätet om bl.a. fornengelska, afrikaans, gamla svenska ordspråk och Lingvistbloggen. Kanske lika bra att byta till språkvetenskap? Eller njasch, det är väl försent. Leve straffrätten istället. Språk kan man syssla med på fritiden.
Jag fick ett brev av Gustav senast så jag nästan kiknade av skratt. Utan att avslöja för mycket har jag också förstått att det kanske är dags för humorn att göra entré i vår korrespondens och inte bara fraser som "Idag åt jag frukost på terassen". Detta sätter mig visserligen i en något kravfylld sits, men det så gå bra! Tack förresten Gustav!
Mina tankar har gått mycket till er därhemma i Sverige ska ni veta, men också till George i Australien och Benny i England. Jag är med er grabbar!
Nu ska jag bege mig till marknaden med Ana och sedan studera hela kvällen så får ni hålla tummarna för mig imorgon!
Klart, slut.
PS. Hörde ni om Jan Emanuels språkgroda på hans blogg angående hans hyresskandal?
"Jag ber inte om ursäkt, jag säger förlåt." Nej men det var som fan, du ber inte om ursäkt? Ja ursäkta (väl valt ord i sammanhanget) mig herr Jan Emanuel - men vad innebär det att säga förlåt för dig? Det här säger ju mer om din syn på ursäkter än något annat. Och är man snål och ogin som du ska man urskuldra sig. Ordentligt.
söndag 8 mars 2009
Den hade kommit strax efter det att jag fick reda på att jag kommit in i Uppsala. En katalog från Uppsala Universitet om juristprogrammet. Jag minns hur jag satt många kvällar och bara förberedde mig mentalt på att börja plugga juridik. Det kändes så bra, jag kände mig så nöjd med mig själv. Te med socker och mjölk. Leonard Coen på låg volym tillräckligt för att överrösta pappas nyheter.
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
Ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga var tusen gånger underbarare än jag någonsin kunde tänka mig, och själva studentlivet likaså. Men nu känner jag mig ganska färdig. Att plugga känns liksom inte lockande alls, jag känner snarare att jag vill börja jobba och få arbetskamrater och en rytm i livet. Börja njuta av helger på ett annat sätt.
Jag har lyssnat mycket på Lars Winnerbäck här i Palermo. Liksom funnit honom, och återfunnit Leonard Coen och Johnossi och mycket annat kul. Musik är verkligen en livräddare regniga dagar och mörka kvällar.
När man är utomlands inser man hur mycket de man har hemma betyder för en. Jag saknar er i Sverige!
fredag 6 mars 2009
Vänner och bekanta
Sitter och äter kalla köttbullar i köket efter att ha städat hela detsamma. Köttbullarna gjorde jag igår. Utsökta. Fast inte som mammas. The Plans "Slow fall" på i bakgrunden just nu. Dagen har gått i vad jag kallar "den närvarande oproduktivitetens tecken". Med detta menas att jag här i Palermo kanske inte gör mycket vettigt annat än att äta en otroligt långlivad frukost vid halv två, och sedan städa och nynna med i musiken, men att det blir en del gjort som rör Sverige.
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
Igår fyllde Joses nya kärlek år, och vi hade middag här ett gäng. (japp - han har gått och blivit kär och nu verkar det hända grejer!) Förfesten var som vanligt ganska rolig. Irenes syster som jobbar som reklamare i Rom är här på besök också. Trevlig och med ett intresse för språk.
Vad som sedan alltid händer på förfester här är att någon jobbig spanjor säger att "Nu måste vi gå om vi ska komma in på det värdelösa sicilianska utestället som bara spelar tekno eller skitmusik i största allmänhet!". Eller nej, det säger han ju inte, inte det där om hur dåligt utestället är, men resten.
Anledningen att jag ville ta upp just denna episod är för att försöka berätta för er om ett fenomen som måste kallas post-nations-syndrom. Nämligen att jag som är van att gå ut på nation med sina vänner där musiken är bra och man alltid kan dansa hur fult och i otakt man vill, nu mår dåligt när jag vill gå hem istället för att vara kvar och "njuta av livet och Erasmus!".
Jag tvingar mig kvar bara för att jag inte vill vara en tråkig person, istället för att inse att jag kanske gör det rätta genom at gå hem? Är det fel att känna att man är färdig med att alltid vara aspositiv när det gäller att dansa till dålig musik? Att man är äldre och fan hellre kollar på film eller spelar gitarr och sjunger åtminstone någon gång? Jag kanske borde inse att alla inte gillar att dansa alltid och att man inte är en loser för det. Men detsamma gäller att träffa nya människor. Är det fel på en om man kan känna sig "mätt" på att träffa nya bästa vänner och nya kompisar hela tiden.
Jose fick mig nyligen att få en mindre ångestattack när han sade något om att jag "inte träffade några andra Erasmus-studenter alls än Rieke och Anne!" Men efter ett tag tänkte jag att det kanske var sant, men just för att jag var nöjd. Eller mätt. På att träffa nya människor, på att hela tiden vidga sin bekantskapskrets. Han fick mig så upprörd att jag återigen lanserade teorin om människans begränsade möjligheter att ha hur många vänner som helst. Jag kom fram till att jag faktiskt var ganska nöjd med att ha en tre, fyra riktigt goda vänner här, och alla mina älskade vänner i Sverige. Man behöver inte träffa folk jämnt, och kommer den meningen från mig så har det gått långt.
Till något helt annat. Jag har trots allt varit ganska sysselsatt, för jag har sökt ett helt gäng med sommarjobb i Sverige i sommar. Tiden utvisar hur det blir med det, med det känns bra att ha något att pyssla med varje dag.
Jag har lärt mig simma med huvudet under vattnet utan att hålla för näsan. Otrolig bedrift alltså, för mig i alla fall.
Jag längtar så otroligt mycket till sol och värme nu så ja vet inte vad. Dålig väder här får mig att bli lika inproduktiv som en sicilianare. Vänta - kan det finnas ett samband?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
