Första tiden

Jag vaknar inte direkt pigg runt klockan halv åtta. Ett nytt rum, nya lakan, ny dygnsrytm, ett nytt liv? Man är alltid lite förvirrad när man nyss vaknar på en främmande plats, jag blir snarare lite extra djupsinnig. Igår kväll träffade jag i vinruset och tröttheten en av mina nya sambor, fransyskan Charlotte. Hon har bott här i fyra månader. Hon lovar att följa mig dit där vi ska samlas för att börja den inledande italienskakursen. Jag märker att jag inte kommer att hinna äta frukost, så jag tvättar mig bara, väljer några fina kläder (som jag hoppas att jag ser sådär lagom världsvan ut i liksom) och sedan går vi de fem trapporna ner på stan. Det är ganska nära, redan efter fem, tio minuter är vi framme. En kommentar om Palermo medan jag har din uppmärksamhet; Palermo är inte som jag trodde. Jag har ändå varit i Paris, Rom, Buenos Aires etc, men Palermo är värre. Ännu mer slitna byggnader, tröttare gator, mer slokörade träd, sömnigare parker och en trafik som tycks lida av förföljelsemani.

När jag kommer fram till lokalen eller snarare palatset där vi ska vara börjar alla mina välbefogade farhågor/fördomar om Sicilien att besannas en efter en. Lång väntan, konstig organisation, oordning, kaos, ingen engelska, en tro att alla ska kunna allt om det italienska utbildningssystemet, meningslös byråkrati. Av någon anledning bidrar vädret , språket och mitt argentinska blod, humor och mitt norrländska lugn (nåja) till ett sällan skådat tålamod från min sida. Allt kirrar sig liksom, varför stressa?

Den här lilla ön verkar förlösa mina bästa sidor precis som en professionell barnmorska. Jag känner mig glad och positiv, snackar tyska här och franska där. (Vissa, särskilt J och G, skulle kalla det för mitt vanliga äggiga beteende).

Jag träffar den softa medicinstuderande tyskan Anne, den finska teckenspråk-för-italienare-studenten (Ja, det är sant!) Elisa, den tyska filosofistudenten Marieke och lite andra spanjorer, tyskar och fransmän. Dessa tre förstnämnda, varav de två sistnämnda jag bor med, blir snabbt de som jag hänger med, mina anförvanter.

Vad mer kan jag säga? Klimatet gör mycket med en person. Om jag skrattade mycket tidigare är jag en veritabel skämtkanon nu. Det känns skönt att kunna skoja med folk, snacka skit och njuta av att inte behöva snåla. Jag köpte underbar espresso för att göra morgonkaffe, av det superba märket Den fete munken, Il monachello grosso, för knappa 14 kronor. Livet kan vara bra soft ibland.

Nu ska jag försöka komma in i mitt liv här. Köpa lite köksprylar. Köpa mat. Få rutiner, lite vardag liksom. Ett favvishak. Favvopizzan har jag redan hittat, underbart hemkörd med vin för 4,50 euro. V, du borde vara stolt över det fyndet.

Igår satt jag, Marieke, Elisa och hennes sicilianske pojkvän och åt pizza, drack vin och fnittrade till ett på natten. Jag vet vad ni tänker - en siciliansk pojkvän!- , men gissa då hur svårt det är för mig att hålla mig för skratt när jag tänker på hennes finska föräldrars min när hon dumpade den bomben. Liksom: "Mamma, pappa, jag är tillsammans med en sicilianare! Kul va? Mamma? Pappa? Varför säger ni inget? Pappa, varför låser du ytterdörren? Pappa?..."

Jag har hittat min favvofrukost som jag annars bara brukar kunna äta i Argentina här också, sådana där färdigrostade rostmackor som man kan ha sliskiga söta saker på. Mums.

Nu ska jag sova lite. A domani!