Professore Militello

Idag gick jag upp tidigt för att gå till Juridiska fakulteten. Tidigt innebär enligt siciliansk tid runt kvart i nio. När jag hade duschat och klätt på mig och skulle gå ut tänkte jag att det kändes skönt att redan efter en vecka hitta ganska bra i staden och att känna att man hade lite koll. Självklart var det just idag som jag just därför tappade bort mig och blev tvungen att fråga i alla fall två personer om vägen till Juridiska fakulteten. Typiskt.

Juridiska fakulteten vid Palermos universitet är inhyst i ett gammalt palats, så det är väldigt vackert. När jag kom det satt det massor av studenter ute på stenbeläggningen själva borggården, på trappor och på bänkar. Ungefär som det brukar se ut. Det var till och med så modernt att de hade en plasmateve som visade scheman. Annars var det ganska typiskt palermitanskt. Alla väggar inomhus var målade med den där beiga färgen som i alla fall jag förknippar med sjukhus i Sverige. Jag lyckades tillslut hitta min ERASMUS-koordinator, professor Militello. Han hade lektion och skulle vara klar klockan elva. Bara att gå och ta en kaffe för en euro då. Och köpa ett skrivblock för en euro. Efter lite vardagligt Palermo-softande var jag tillbaka vid hans kontor klockan elva. Då hade jag väntat två timmar. Jag fick en minut. Han var klädd á la Stattin (en sträng fascistoid uppsalalärare i associationsrätt, som alltid har tredelad kostym och hårt, hårt knuten slips), och var allmänt väldigt viktig i sin uppsyn. Vad M har berättat för mig om gammaldags hierarkier hos universiteten i sydeuropeiska länder verkar garanterat stämma. Han var alltså stel minst sagt, och sade helt enkelt att han hade mottagningstid imorgon och att vi kunde ta allt då. Tack och hej, leverpastej.

"-Grazie Professore! ArrividerLa!" sade jag kort som ett adjö och gick sedan för att träffa Anne för att fixa ett kort till studentmatsalen. Där har de klockren trerätters lunch (ja alltså verkligen tre rätter) plus dricka och tillbehör för tre euro. Jag tog pasta med köttfärssås, en omelett och en stor sallad, plus en aranciata (slå upp det - latmask!) och en yoghurt. Jag har hittat det ultimata stället att äta bakismat på, moahaha.

Jag måste passa på att berätta att vi har fått en ny inneboende. Ryan heter han, är african american med dreads och en underlig brytning. Han är här för att spela basket (klyschorna haglar) under ett år. Mycket rolig typ. Ingen förstår riktigt hans engelska, för hans brytning är så, vad ska vi säga, kommunikationsbegränsande. Han är ursprungligen från Jamaica eller nåt. Men som sagt, alla, särskilt spanjorerna, går mest runt och ler när han pratar med dem, för att det inte fattar ett dyft av vad han säger. Men det kommer ordna sig fint. Idag hade vi förfest på terrassen för de som skulle vidare till någon konsert, och då snackade alla på med alla fint. En av spanjorerna har döpt vår lägenhet till la ONU, FN, för att vi är en som fruktsallad av nationaliteter.

Innan dagens italienskakurs vid halv tre tog jag och Anne en kaffe på en caffeteria precis bredvid lokalen där vi brukar vara. En kaffe ute på ett bord på gatan kostade en euro. Att ta med sig samma kaffe kostade 1,50 euro. Jag förstår ingenting, Anne förstår ingenting. Ingen förstår någonting. Anne ska förresten på måndag börja sin praktik på il Policlinico, ett av Palermos största allmänna sjukhus. Hon ska vara en första vecka på urologen. Hennes koordinator hade frågat henne imorse om hon kunde börja på en gång och assistera vid någon sorts pungoperation. Tjejen är ju tysk, och i Tyskland har de tydligen tonvis med övningar, förberedelser och dylikt innan de börjar känna på patienter. Hon hade nervöst fått säga att hon gärna ville läsa ut sin bok om urologi först, men att hon kunde börja i övermorgon. Jag tyckte det hela var ganska komiskt.

Imorgon har jag alltså mitt riktiga möte med professor Militello, därför dags att krypa till kojs.