Lunch och berättelser

Jag vaknade på lördagseftermiddagen av att en skäggig, leende Andrea står över min säng. Klockan var närmare ett och han hade kommit med mat och grejer för att bjuda på lunch hos oss. Ja alltså, han skulle laga den, fast hos oss. Jag hade sovit i nio timmar och var väl sådär lagom pigg. Efter en dusch och tandborstning etc kände jag mig dock piggare och gick till köket för att språka med Andrea om lunchen. Tydligen skulle det bli grillat kött, grillade grillspett allu sicilianu och typisk siciliansk pasta med sardeller med efterföljande sicilianska sötsaker till efterrätt. Och öl. Och vin. Och vatten mamma! Lovar!

Jag blev som argentinare ansvarig för grillen, vilket jag naturligtvis skötte med den bravur som vanligtvis åtföljer allt jag företar mig. Det vill säga det gick rätt åt pipsvängen ända tills jag hittade riktig hederlig nordeuropeisk tändvätska i förrådet. Deutsche Kvalität eller nåt. Tack Tyskland i alla fall för att vi slapp äta grillspetten råa.

Pasta med sardeller var gott, och köttet lika så. Men om det är något som sicilianarna kan förutom det här med organiserad brottsl... jag menar, efterrätten var underbart god.

Alla sorters bakelser som det bjöds på får idag utgöra din lektion i siciliansk historia. Vi börjar med arabiska och nordafrikanska sötsaker, går via katalanska och franska in till italienska. Var så god, världens mest invaderade ös historia genom ett kakfat. Något för svenska skolan att anamma? "-Här har vi dammsugare, kanelbulle och Singoallakakor. Ehh, ja alltså det betyder ju att, alltså kanelen här är ju ursprungligen från... Äsch barn, nu äter vi!"

Andrea lät oss träffa tre nya vänner idag. En kille som hette Cristian bjöd in oss att uppleva berättarkonsten live på en liten teater en kvart från vår lägenhet. Jag och Anne tackade ja med inställningen att göra detta år på ett av världens mest kulturtäta platser till något annat än bara ERASMUS-fylla och party med fulla spanjorer.

Efter lunchen gick vi till den lilla teatern som låg någon kvarts promenad genom Palermos historiska centrum. Vi gick in i en liten sal där väggarna var täckta med pupi, dockor. Dockteater är tydligen i princip utdött, och där vi nu befann oss var ett av UNESCO deklarerat världsarv. En skäggig man i sextioårssåldern hälsade välkomna och sedan lät han den första berättaren för kvällen, Valentina Vecchio, börja berätta.

Det jag nu ska förklara kommer kräva lite mer av din koncentration än när du vanligtvis ögnar igenom denna blogg för att kolla om det står att jag saknar just dig.

Det var en liten ung kvinna med glasögon. Hon verkade ganska osäker, satt lite hukad på stolen, men hon hade en spräcklig, men samtidigt stabil röst. Tänk någon stark, men samtidigt svag sångerska. Typ Regina Spektor. Hon började berätta en historia om en liten by i södra Italien där det varje år skedde ett mirakel. (Gud, jag får gåshud av att skriva detta för att minnet är så starkt) Miraklet var att det en gång varje år drog fram helgon mellan byns trånga små gränder. Befolkningen brukade då ställa ut bröd och vatten på fönsterbrädorna åt helgonen, men sedan aldrig stanna kvar för att se helgonen äta och dricka. Det fick man enligt tradition absolut inte. Det fanns en kvinna i den här byn som kallade alla de andra för skrockfulla, hon var trött på alla religiösa fester och uppoffringar. När natten då helgonen skulle komma till byn kom, sade kvinnan till sin man att hon minsann skulle sitta uppe och vänta för att visa alla att de hade fel.

Klockan i bykyrkan klämtade tolv små slag. Kvinnan lutade sig ut ur fönstret för att se om det kom någon. Ingen där. Det var nästan helt becksvart ute. En ljum bris smekte hennes ansikte och hals. Hon blundande. Plötsligt kände hon som om någon andades varm mot hennes ansikte. Hon öppnade sakta ögonen. framför henne stod en varelse i fotsid munkrock, men utan ansikte, utan lemmar. Kvinnan skriker. Hennes man springer ned från övervåningen i tid för att se kvinnans hår färgas vitt ut i varje hårspets innan hennes huvud rullar mot honom på stengolvet.