Professore Militello

Idag gick jag upp tidigt för att gå till Juridiska fakulteten. Tidigt innebär enligt siciliansk tid runt kvart i nio. När jag hade duschat och klätt på mig och skulle gå ut tänkte jag att det kändes skönt att redan efter en vecka hitta ganska bra i staden och att känna att man hade lite koll. Självklart var det just idag som jag just därför tappade bort mig och blev tvungen att fråga i alla fall två personer om vägen till Juridiska fakulteten. Typiskt.

Juridiska fakulteten vid Palermos universitet är inhyst i ett gammalt palats, så det är väldigt vackert. När jag kom det satt det massor av studenter ute på stenbeläggningen själva borggården, på trappor och på bänkar. Ungefär som det brukar se ut. Det var till och med så modernt att de hade en plasmateve som visade scheman. Annars var det ganska typiskt palermitanskt. Alla väggar inomhus var målade med den där beiga färgen som i alla fall jag förknippar med sjukhus i Sverige. Jag lyckades tillslut hitta min ERASMUS-koordinator, professor Militello. Han hade lektion och skulle vara klar klockan elva. Bara att gå och ta en kaffe för en euro då. Och köpa ett skrivblock för en euro. Efter lite vardagligt Palermo-softande var jag tillbaka vid hans kontor klockan elva. Då hade jag väntat två timmar. Jag fick en minut. Han var klädd á la Stattin (en sträng fascistoid uppsalalärare i associationsrätt, som alltid har tredelad kostym och hårt, hårt knuten slips), och var allmänt väldigt viktig i sin uppsyn. Vad M har berättat för mig om gammaldags hierarkier hos universiteten i sydeuropeiska länder verkar garanterat stämma. Han var alltså stel minst sagt, och sade helt enkelt att han hade mottagningstid imorgon och att vi kunde ta allt då. Tack och hej, leverpastej.

"-Grazie Professore! ArrividerLa!" sade jag kort som ett adjö och gick sedan för att träffa Anne för att fixa ett kort till studentmatsalen. Där har de klockren trerätters lunch (ja alltså verkligen tre rätter) plus dricka och tillbehör för tre euro. Jag tog pasta med köttfärssås, en omelett och en stor sallad, plus en aranciata (slå upp det - latmask!) och en yoghurt. Jag har hittat det ultimata stället att äta bakismat på, moahaha.

Jag måste passa på att berätta att vi har fått en ny inneboende. Ryan heter han, är african american med dreads och en underlig brytning. Han är här för att spela basket (klyschorna haglar) under ett år. Mycket rolig typ. Ingen förstår riktigt hans engelska, för hans brytning är så, vad ska vi säga, kommunikationsbegränsande. Han är ursprungligen från Jamaica eller nåt. Men som sagt, alla, särskilt spanjorerna, går mest runt och ler när han pratar med dem, för att det inte fattar ett dyft av vad han säger. Men det kommer ordna sig fint. Idag hade vi förfest på terrassen för de som skulle vidare till någon konsert, och då snackade alla på med alla fint. En av spanjorerna har döpt vår lägenhet till la ONU, FN, för att vi är en som fruktsallad av nationaliteter.

Innan dagens italienskakurs vid halv tre tog jag och Anne en kaffe på en caffeteria precis bredvid lokalen där vi brukar vara. En kaffe ute på ett bord på gatan kostade en euro. Att ta med sig samma kaffe kostade 1,50 euro. Jag förstår ingenting, Anne förstår ingenting. Ingen förstår någonting. Anne ska förresten på måndag börja sin praktik på il Policlinico, ett av Palermos största allmänna sjukhus. Hon ska vara en första vecka på urologen. Hennes koordinator hade frågat henne imorse om hon kunde börja på en gång och assistera vid någon sorts pungoperation. Tjejen är ju tysk, och i Tyskland har de tydligen tonvis med övningar, förberedelser och dylikt innan de börjar känna på patienter. Hon hade nervöst fått säga att hon gärna ville läsa ut sin bok om urologi först, men att hon kunde börja i övermorgon. Jag tyckte det hela var ganska komiskt.

Imorgon har jag alltså mitt riktiga möte med professor Militello, därför dags att krypa till kojs.

Fruktansvärt

Upptäckte nu ikväll att något hemskt har hänt. Min annars så pålitliga och trofasta iPod som jag döpt till (F)-iDo (ja, jag vet att humorn inte är den bästa) har tydligen gått och tjurat ned sig, kanske för att jag inte laddar honom så ofta. Jag blev i alla fall tvungen att put him to sleep och sedan ladda in all musik på nytt.

Detta innebar dock tyvärr att alla mina Family Guy-avsnitt försvann. Tack T för att jag fick ladda över dem, jag har haft många glada fnittriga nätter med Stewie, Peter, Brian och de andra innan jag somnat. Men nu är det alltså slut med det. Typiskt. Nu kommer de väl höja priset på Il monachello grosso också. Fattas bara.

Elavbrott och fakulteten

Glömde berätta två saker om vad som hände igår. Dels så är tydligen sådana där skräckhistorier vanliga i södra Italien. Jag fick verkligen gåshud av hennes berättarteknik och hennes historier. Och sådan gåshud, min vän, det har jag aldrig fått av att se på teve eller gå på bio. Hon var så närvarande i historien, hon berättade den som hennes mormor hade berättat den för henne, hon förmedlade verkligen samma känsla. Jag blev livrädd.

Det andra jag glömde nämna var att det var ett smärre strömavbrott på en sisådär två timmar igår kväll. Jag och Marieke tog det med ro, tog vin, ost och köttet som var över från lunchen och gick upp på terassen och snackade skit i två timmar. Det var soft. Det är egentligen otroligt hur mycket man kan förmedla på ett språk som inte är ens eget modersmål. Invecklade diskussioner om kärlek, framtiden och nutiden kan skötas utan problem. Eller så var det bara vinet. Men det kändes kul att lära känna någon lite bättre.

Idag träffades jag och Anne på morgonen, vi köpte en varsin caffè macchiato (helt vanligt italienskt kaffe med mycket mjölk) och registrerade oss sedan som ERASMUS-studenter på Internationella sekretariatet. Det gick till precis som du tänker dig. Först fanns det ingen kö alls bland tjugo ERASMUS-studenter som hade väntat där sedan tjugo minuter innan de skulle öppna. Då gjordes det en kölista för alla studenter som skulle fyllas i. Sedan, precis innan det är min tur lyckas de tappa bort kölistan. Alla spanjorer - som har vanan inne - springer då fram och säger att "jag var näste man till rakning enligt listan" (eller ja, de sade ju inte precis det, men du förstår). Jag, som faktiskt var näste man på tur enligt den nu borttappade listan tar då min charm till bruks och lyckas kirra min registrering. När jag går därifrån skulle de tydligen göras en ny lista. Då hade redan tio spanjorer blivit registrerade. Jag förstår att mina tyskar vänner gråter sig till sömns.

Jag gick till min fakultet också för att träffa min koordinator professor Militello. Men han var typiskt nog inte där, så jag ombads återkomma tidigt imorgon bitti. Fakulteten är inhyst i ett gammalt arabiskt palats, med pelare och hela baletten. Jag ska fixa bilder så småningom. Måste bara köpa en kamera först. Idag ska jag köpa ett italienskt SIM-kort.

Nu ska jag göra en kaffe, av den där underbara fete-munk-sorten.

Lunch och berättelser

Jag vaknade på lördagseftermiddagen av att en skäggig, leende Andrea står över min säng. Klockan var närmare ett och han hade kommit med mat och grejer för att bjuda på lunch hos oss. Ja alltså, han skulle laga den, fast hos oss. Jag hade sovit i nio timmar och var väl sådär lagom pigg. Efter en dusch och tandborstning etc kände jag mig dock piggare och gick till köket för att språka med Andrea om lunchen. Tydligen skulle det bli grillat kött, grillade grillspett allu sicilianu och typisk siciliansk pasta med sardeller med efterföljande sicilianska sötsaker till efterrätt. Och öl. Och vin. Och vatten mamma! Lovar!

Jag blev som argentinare ansvarig för grillen, vilket jag naturligtvis skötte med den bravur som vanligtvis åtföljer allt jag företar mig. Det vill säga det gick rätt åt pipsvängen ända tills jag hittade riktig hederlig nordeuropeisk tändvätska i förrådet. Deutsche Kvalität eller nåt. Tack Tyskland i alla fall för att vi slapp äta grillspetten råa.

Pasta med sardeller var gott, och köttet lika så. Men om det är något som sicilianarna kan förutom det här med organiserad brottsl... jag menar, efterrätten var underbart god.

Alla sorters bakelser som det bjöds på får idag utgöra din lektion i siciliansk historia. Vi börjar med arabiska och nordafrikanska sötsaker, går via katalanska och franska in till italienska. Var så god, världens mest invaderade ös historia genom ett kakfat. Något för svenska skolan att anamma? "-Här har vi dammsugare, kanelbulle och Singoallakakor. Ehh, ja alltså det betyder ju att, alltså kanelen här är ju ursprungligen från... Äsch barn, nu äter vi!"

Andrea lät oss träffa tre nya vänner idag. En kille som hette Cristian bjöd in oss att uppleva berättarkonsten live på en liten teater en kvart från vår lägenhet. Jag och Anne tackade ja med inställningen att göra detta år på ett av världens mest kulturtäta platser till något annat än bara ERASMUS-fylla och party med fulla spanjorer.

Efter lunchen gick vi till den lilla teatern som låg någon kvarts promenad genom Palermos historiska centrum. Vi gick in i en liten sal där väggarna var täckta med pupi, dockor. Dockteater är tydligen i princip utdött, och där vi nu befann oss var ett av UNESCO deklarerat världsarv. En skäggig man i sextioårssåldern hälsade välkomna och sedan lät han den första berättaren för kvällen, Valentina Vecchio, börja berätta.

Det jag nu ska förklara kommer kräva lite mer av din koncentration än när du vanligtvis ögnar igenom denna blogg för att kolla om det står att jag saknar just dig.

Det var en liten ung kvinna med glasögon. Hon verkade ganska osäker, satt lite hukad på stolen, men hon hade en spräcklig, men samtidigt stabil röst. Tänk någon stark, men samtidigt svag sångerska. Typ Regina Spektor. Hon började berätta en historia om en liten by i södra Italien där det varje år skedde ett mirakel. (Gud, jag får gåshud av att skriva detta för att minnet är så starkt) Miraklet var att det en gång varje år drog fram helgon mellan byns trånga små gränder. Befolkningen brukade då ställa ut bröd och vatten på fönsterbrädorna åt helgonen, men sedan aldrig stanna kvar för att se helgonen äta och dricka. Det fick man enligt tradition absolut inte. Det fanns en kvinna i den här byn som kallade alla de andra för skrockfulla, hon var trött på alla religiösa fester och uppoffringar. När natten då helgonen skulle komma till byn kom, sade kvinnan till sin man att hon minsann skulle sitta uppe och vänta för att visa alla att de hade fel.

Klockan i bykyrkan klämtade tolv små slag. Kvinnan lutade sig ut ur fönstret för att se om det kom någon. Ingen där. Det var nästan helt becksvart ute. En ljum bris smekte hennes ansikte och hals. Hon blundande. Plötsligt kände hon som om någon andades varm mot hennes ansikte. Hon öppnade sakta ögonen. framför henne stod en varelse i fotsid munkrock, men utan ansikte, utan lemmar. Kvinnan skriker. Hennes man springer ned från övervåningen i tid för att se kvinnans hår färgas vitt ut i varje hårspets innan hennes huvud rullar mot honom på stengolvet.

Kultur m.m.

Jag har inte hunnit lägga in några inlägg sedan i söndags, men nu tar jag igen det med råge. Håll till godo!

I söndags hade Andrea tagit initiativet till att bjuda på en riktig siciliansk lunch. Men jag ska börja berätta om vad som hände i lördags.

I lördags natt var det något som på italienska kallas la notte bianca, vilket innebär att alla butiker är öppna hela natten och att det är konserter och dylikt. En riktig hederlig folkfest alltså. Vi i det nu "vanliga gänget", dvs. jag, Elisa, Rieke, Anne, Andrea och hans sicilianska vänner gick först och lyssnade på något jazzliknande som faktiskt var riktigt bra, sedan tog vi några öl (ja öl, jag har börjat försöka lära mig att inte bara dricka svensk, söt cider).

Palermo var fullsmockat av ungdomar men även många barnfamiljer som tagit med sig barnvagnar och hela köret (vet inte vad jag menar riktigt med "hela köret", men ni fattar, mellanbrorsan och blöjor med mera ska ju också med ut på stan). Ute på stan, vid en annan konsert träffade vi vid tretiden vår 35-åriga italienskalärare. Hon är verkligen skön. Hälsade på alla, skojade om att jag envisades med att (försöka) prata sicilianska, frågade om vi ville sitta med dem. Hon är inte bara en bra pedagog utan trevlig också.

Här i Palermo är det brukligt att man som tjej alltid har en designated driver som kör en hem. Inga tjejer går hem själva på kvällarna/nätterna. Trots att det nästan aldrig händer något är detta tydligen vardag här, något som våra tysk-finska vänner har lite svårt att ta till sig. De tycker det är begränsande att alltid behöva fixa skjuts hem etc. Några vill gå hem själva oavsett tidpunkt. De påstår att de "klarat sig bra i New York och Phao Lak". Hmm.

Jag kom hem vid fyratiden, och när jag kollat på mitt obligatoriska Family Guy-avsnitt var klockan 04:27, och lampan släcktes. Eller iPoden då. Sak samma.

Kauhajoki

Det som hänt i Kauhajoki är verkligen fruktansvärt. Befinner man sig i Sicilien tror man kanske att man inte ska märka av något som hänt i Finland så mycket. Jag hade fel. När jag skulle gå upp för att fråga Elina en sak sitter hon framför datorn och gråter. Det visar sig efter en del tröstande och tårtokande att hon kände åtminstone en av de som dödades, om än bara vid namn. Jag blev faktiskt skärrad på riktigt. Tvekade länge på om jag skulle skriva detta på bloggen eller inte, men jag kände att jag måste dela det med dig. Det var verkligen läskigt, man läser en sak på DN.se och tio minuter senare befinner man sig om inte i det så i all fall nära det hela.

Berlusconi

Igår var jag med Elisa och hennes sicilianska pojkvän Andrea (som har ägnat de senaste fyra åren åt något så underbart som en master i waste management) på någon sorts folkfest mot Berlusconi i Parco inglese . Vi drack dock mest öl och snackade, dvs. jag hade inget plakat som jag viftade med, men det var ändå kul. Parken påminde mycket om Argentina. Det är något med parker utomlands i företrädesvis lite fattigare/mer slitna länder. De har det där brun-röda dammet på marken, parken är liksom uttorkad, och stora palmer och torra träd står utspridda. Alltid gamla små saker också (lyktstolpar, bänkar o. dyl.) av tegel eller stål som är så vackert slitna.

Apropå Sicilien, jag vet inte om du vet det, men den "dialekt" som man talar på Sicilien är egentligen det vi skulle kalla för ett språk. Från början, eller ja i alla fall innan Italien enades under 1800-talet, hade varje region sitt eget språk. Idag kallas alla dessa språk för dialekter, och man har valde istället en "dialekt", den toscanska, till riksspråk. I Spanien har man gjort tvärtom. Det vi kallar spanska kallar alla spansktalande istället castellano, kastiljanska, just för att det även finns katalanska och galiciska, som "egentligen" är lika mycket "spanska". Hur som helst, denna sicilianska gillar jag väldigt mycket och jag försöker snappa upp nya ord varje dag. Igår var det ni viremu rumani - vi ses imorgon, eller på italienska ci vediamo domani. Det är så vackert grötigt och tjockt som språk! Me likes it!

Nu sitter jag i mitt lilla rum och dricker detta underbara kaffe som jag pratade om innan. Jag har köpt magdalenas också, små sockerkakor typ. Inte så nyttigt kanske, men gott. Jag kompenserar min sydländska frukost med en rejäl lunch, ofta kött eller fisk med pasta. Jag gjorde ett stort misstag i går som jag fick betala för i tårar idag. Jag köpte rakhyvlar för en euro, vilket kanske inte var mitt smartaste drag någonsin. Jag har aldrig haft så ont under själva rakningen, det var rena tortyren. Inte att rekommendera. Nu har två spanjorer flyttat in här, Jose och Alberto. Trevliga, men på något sätt lite jobbiga som bara spanjorer kan vara. Får förklara mer sedan, ska gå och kirra mer kaffe nu. Idag blir det en tur till närmsta cartoleria för att köpa anteckningsblock och målarblock. Måste fixa en kamera också - undras om man vågar köpa en här? Hur som helst, kommer lägga upp lite noga utvalda bilder sen.

Vino

Nu har jag varit med Marieke och Anne, de två tyskorna som jag lärt känna, och Elisa, finskan, och hennes sicilianske pojkvän Andrea och hans vänner Marco och Marco. De studerar alla tre (ja sicilianarna alltså) arkitektur.

Vi har varit på en bar och druckit sicilianskt vin - vino liquore, som är mycket sött och mycket gott. Det är väldigt avslappnande att bara träffas, umgås och snacka lite - chiaccherare på italienska. Jag kommer nog inte att ha några problem att vänja mig vid det avslappnade och ödmjuka liv som man lever här. God mat, många vänner. Svårare än så behöver det inte var, hur pretentiöst det än må låta. Nu ska jag sova, imorgon ska jag ha italienskakurs och sedan bege mig till Facoltà di giurisprudenza, juridikfakulteten, för att ordna upp det där med kurserna. Innan jag somnar, lite Family Guy som jag inte hann se klart igår.

Ordnung

Idag sade min nyligen funna tyska vän Marieke att sicilianarna skulle behöva lite tysk ordnung. Jag sade - utan att vidareutveckla de associationer som dök upp i huvudet på annat sätt än att snabbt göra en liten Adde-musche med två fingrar ni vet - att jag höll med henne och att Palermo borde vara det enda som borde stå i ett lexikon om man slår upp ordet kaos.

När jag ansökte om att få läsa här i våras, så sade de att jag skulle höra från mitt nya universitet ganska snart. Sommaren kom. Alla andra fick välkomstbrev från Tyskland, England, USA. Jag levde i tystnad. Fanns det ens ett universitet i Palermo? Numret fungerade inte, hemsidan låg nere. När jag äntligen fick tag på någon får jag höra att jag ska "ta det lugnt" och att de skickar allt i juli. Juli kom, men inget brev kom. Augusti kom och gick, men inte ett ljud från Sicilien. I mitten av september ringer jag igen: "- Vad händer egentligen?!" "-Va? Har du inte skickat in alla papper än? Nu är det typ för sent ju!" Gissa om jag kunde hålla mig för skratt. Jag skickade i alla fall in alla papper och allt ordnade sig.

Ett problem kvarstår nu. Jag har inte valt några kurser än. För det "kunde man inte göra på distans" utan "skulle man göra här". Tror ni man skulle det? Nej. Så nu måste jag imorgon snabbt, snabbt välja kurser med tillräckligt mycket poäng för att kunna tillgodoräkna mig. Man utvecklar tålamod vad gäller informations-idioti och byråkratikollaps här kan jag säga.

Jag måste dra nu, ut på stan och dansa lite. Kompletterar senare inatt.

Rättelse

Självklart kostade hemkörd pizza och vin inte 45 euro utan 4,50 euro, alltså 45 kronor. Tack V för påpekandet.

Addio Pizzo

Frukost har blivit något som jag nu tar mig tid att äta. Kaffet här är så gott så att jag kan längta efter det. Idag på italienskakursen hade vi besök av organisationen Addio Pizzo, vilket direktöversatt till svenska betyder något i stil med "Adjö beskyddaravgift". Det är ett gäng modiga ungdomar som 2004 sade att "nu får det vara nog", då la mafia brände ned en grossists enorma lager i Palermo. Röken fyllde hela staden och det var det som fick bägaren att rinna över. En dag några veckor senare vaknade invånarna i Palermo och fick se hela sin stad täckt med affischer där man kunde läsa att un popolo intero che paga il pizzo è un popolo senza dignità, ungefär "ett helt folk som betalar beskyddaravgifter är ett folk utan värdighet".

Nu är det visserligen bara näringsidkare som förväntas betala beskyddaravgifter, men de menade att alla som handlade av dessa näringsidkare indirekt betalade pengar till maffian. Vilket de enligt mig i alla fall har helt rätt i. Nu har de i fyra år försökt få alla Palermos näringsidkare att gå med i deras organisation, och därigenom synas i en katalog med alla som inte betalar beskyddaravgifter, för att på så sätt få folk att handla där hellre än någon annan stans. Av Palermos 10 000 olika butiker etc, är drygt 300 med i katalogen. De har alltså en lång väg kvar, men de gör i alla fall något. Se addiopizzo.org för mer information och för att stödja med en namnunderskrift.

Ikväll är det fotbollsmatch, Palermo - Napoli, som jag och några andra ska se på en bar. Hoppas Lavezzi (argentinare, visserligen i Napoli, men ändå) gör mål.

Nu ska jag gå till en supermercato och handla mat, städprylar och vin. Sade jag att ett bra vin kostar 3 euro? Moahaha.

Utan titel

Utanför faller ljumma regndroppar tungt mot allt som inte i tid sökt skydd

Små klumpar bildas på min balkong av dammet från tidigare somrar

Värmen trycker fortfarande, vägrar släppa sitt slöa grepp om oss

Vi spränger ljudvallen och tränger in i oktober

Värmen slänger en sista slött famntag efter oss innan den ger upp

Bakom oss det ruttnande liket av somrar som varit

Framför oss intet

Första tiden

Jag vaknar inte direkt pigg runt klockan halv åtta. Ett nytt rum, nya lakan, ny dygnsrytm, ett nytt liv? Man är alltid lite förvirrad när man nyss vaknar på en främmande plats, jag blir snarare lite extra djupsinnig. Igår kväll träffade jag i vinruset och tröttheten en av mina nya sambor, fransyskan Charlotte. Hon har bott här i fyra månader. Hon lovar att följa mig dit där vi ska samlas för att börja den inledande italienskakursen. Jag märker att jag inte kommer att hinna äta frukost, så jag tvättar mig bara, väljer några fina kläder (som jag hoppas att jag ser sådär lagom världsvan ut i liksom) och sedan går vi de fem trapporna ner på stan. Det är ganska nära, redan efter fem, tio minuter är vi framme. En kommentar om Palermo medan jag har din uppmärksamhet; Palermo är inte som jag trodde. Jag har ändå varit i Paris, Rom, Buenos Aires etc, men Palermo är värre. Ännu mer slitna byggnader, tröttare gator, mer slokörade träd, sömnigare parker och en trafik som tycks lida av förföljelsemani.

När jag kommer fram till lokalen eller snarare palatset där vi ska vara börjar alla mina välbefogade farhågor/fördomar om Sicilien att besannas en efter en. Lång väntan, konstig organisation, oordning, kaos, ingen engelska, en tro att alla ska kunna allt om det italienska utbildningssystemet, meningslös byråkrati. Av någon anledning bidrar vädret , språket och mitt argentinska blod, humor och mitt norrländska lugn (nåja) till ett sällan skådat tålamod från min sida. Allt kirrar sig liksom, varför stressa?

Den här lilla ön verkar förlösa mina bästa sidor precis som en professionell barnmorska. Jag känner mig glad och positiv, snackar tyska här och franska där. (Vissa, särskilt J och G, skulle kalla det för mitt vanliga äggiga beteende).

Jag träffar den softa medicinstuderande tyskan Anne, den finska teckenspråk-för-italienare-studenten (Ja, det är sant!) Elisa, den tyska filosofistudenten Marieke och lite andra spanjorer, tyskar och fransmän. Dessa tre förstnämnda, varav de två sistnämnda jag bor med, blir snabbt de som jag hänger med, mina anförvanter.

Vad mer kan jag säga? Klimatet gör mycket med en person. Om jag skrattade mycket tidigare är jag en veritabel skämtkanon nu. Det känns skönt att kunna skoja med folk, snacka skit och njuta av att inte behöva snåla. Jag köpte underbar espresso för att göra morgonkaffe, av det superba märket Den fete munken, Il monachello grosso, för knappa 14 kronor. Livet kan vara bra soft ibland.

Nu ska jag försöka komma in i mitt liv här. Köpa lite köksprylar. Köpa mat. Få rutiner, lite vardag liksom. Ett favvishak. Favvopizzan har jag redan hittat, underbart hemkörd med vin för 4,50 euro. V, du borde vara stolt över det fyndet.

Igår satt jag, Marieke, Elisa och hennes sicilianske pojkvän och åt pizza, drack vin och fnittrade till ett på natten. Jag vet vad ni tänker - en siciliansk pojkvän!- , men gissa då hur svårt det är för mig att hålla mig för skratt när jag tänker på hennes finska föräldrars min när hon dumpade den bomben. Liksom: "Mamma, pappa, jag är tillsammans med en sicilianare! Kul va? Mamma? Pappa? Varför säger ni inget? Pappa, varför låser du ytterdörren? Pappa?..."

Jag har hittat min favvofrukost som jag annars bara brukar kunna äta i Argentina här också, sådana där färdigrostade rostmackor som man kan ha sliskiga söta saker på. Mums.

Nu ska jag sova lite. A domani!

Palermo

Nu har jag kommit till Palermo, bott in mig lite i mitt rum och börjat på min inledande en vecka långa italienskakurs. Resan från Rom till Palermo var jobbig och inte alls spännande, varför jag inte ens bemödar mig att skriva om den. Mest en hel kväll ångest och dåligt väder.

När jag kom fram till stationen, Stazione Centrale kort och gott, möttes jag av damen jag hyr av, signora Cusumano La Vecchia, en liten, men bastant siciliansk dam i sjuttiofemårsåldern. Hon verkar mycket trevlig, och påminner faktiskt mycket om de små gummor som finns i Argentina, eller om de små gummor i Grekland som G berättat för mig om. Vi åker i hennes bil genom den hetsiga palermitanska nattrafiken till hennes palazzo (fastighet). När vi precis ska öppna dörren frågar hon om jag ätit, eftersom jag åkt tåg från Rom och klockan är närmare tolv på natten. Artig som jag är (moahaha) svarar jag "Si, si, ho mangiato signora!"(Ja, jag har ätit!). Hon muttrar bara lite skrattande på italienska och säger att det tror hon hur mycket hon vill på, och tillägger att så snart jag inspekterat rummet så ska vi åka och äta pizza och dricka vin för att fira. "Okay!" säger jag.

Efter lite avklarade formaliteter åker vi så i hennes lilla Fiat (Jag vet att det låter för pittoreskt för att vara sant, men det är det!) till en pizzeria som ligger några minuters bilfärd bort. Vi åker snabbt, snabbt genom den sicilianska huvudstaden. Den gamla damen har piggare reflexer än vad hennes utseende skvallrar om. Snabb på tutan är hon också, och sicilianska svordomar har hon uppenbarligen gott om. Väl framme vid pizzerian går vi ur, och går in och slår och ned och beställer. När kyparen, il cameriere, frågar om vi ska dricka vin svarar damen "Si!". När vinet sedan kommer och vi ska dricka och jag ska hälla upp ett glas till henne säger hon att hon bara vill ha ett halvt glas, och att jag istället ska ta mer "så att jag sover gott". Det var ju hon som beställde vinet ju, muttrar jag, märkbart glad av den faktiskt objektivt roliga situationen. Damen super alltså de facto ner mig, och efter att hon betalat (jag försökte säga emot tre, fyra gånger innan hon sade något som säkert var a sicilian blessing och jag gav upp) kör vi tillbaka, och jag går upp och somnar nästan direkt, efter femtio timmars tågresor.

Utanför ekar sirener mellan de slitna byggnaderna och Palermos ljus brer ut sig över den becksvarta sicilianska dammiga jorden likt glöd som faller mot marken och splittras.

Resan

Etapp 5 München – Rom, nattåg, avgång 21:03, ankomst 09:06

Nattåget till Rom är likvärdigt det svenska vad gäller bekvämligheten på bäddarna. Här träffar jag Pete och Jen, två 20-åriga amerikaner med oklar koppling sinsemellan från delstaten New York, alltså inte NYC som jag som svensk såklart tror. De pluggar tydligen konsthistoria i Florens som ett sabbatsår, ja, eller fast med studier. I USA läser de båda biologi. Detta är deras första gång i Europa, och faktiskt första gången utanför Nordamerika. Det känns skönt att kunna tala engelska obehindrat.

Vi kommer bra överens och diskuterar allt från varför de inte tycker att det finns några uteliggare i Europa till vem som vinner det amerikanska presidentvalet (jag skämtar att jag hejar på Palin & McCain). Jag hade lite svårt att avgöra om de var ett par, inte för att det spelar någon roll även om Jen var väldigt söt, moahaha. De var mycket trevliga i alla fall. Mitt i vår diskussion, innan tåget lämnat München, kommer det in en på öl äggfull fransman. Han börjar prata på franska, och jag tvingas rycka in. Vi pratar franska några minuter om ditt och datt som fulla människor vill prata om. Han påstår att jag måste ha en franska mamma, han vänder sig till Jen och Pete och säger att han hatar italienare, och sedan raglar han ur vår kupé och in till nästa. Jag vet inte ännu om han ens kom av tåget.

Jag kollar på en tre-fyra avsnitt Family Guy (Jag och mina nyfunna amerikanska vänner kom innan fram till att Stewie är skönast) innan jag somnar.

Jag vaknar vid ett av att det låter från något utifrån. Då upplever jag några av de coolaste minuterna i mitt liv. Ute är det klar natthimmel och månen lyser upp allt. Och allt i det här fallet är Alperna. Det känns nästan magiskt att färdas snabbt, snabbt i det gråa, slöjlika ljuset med dessa enorma berg runt omkring oss. En bro som löper flera hundra meter ovanför tåget får mig att inse hur stora berg det handlar om. Det är svårt att beskriva hur det var. Jag blev i alla fall glad att jag tagit tåget och inte flyget. Vissa saker upplever man bara om man åker tåg. Jag somnar ganska snabbt sen, tror mycket har att göra med att tågets invaggande ”dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk” etc. snarare än att britsarna skulle vara bekväma.

På morgonen går jag och tvättar mig och köper en kaffe i restaurangvagnen. Hitills har jag bara gjort av med runt 30 euro, vilket är hyfsat för att vara mig ändå.

Den sista resan till Palermo kommer jag lägga in ikväll, tillsammans med lite om vad som hände idag. Ha tålamod!

Resan

Etapp 2 Malmö – Köpenhamn, avgång 06:42, ankomst 07:17

Konduktörens väckning bestod av en gryningsrazzia som inte är värd namnet. 05:57 rycks dörren upp och ett tyst mumlande om ”Malmö om … minuter … ” får mig knappt, knappt att vakna. Med hennes ord om väckning hade jag förväntat mig att vakna rejält. Tur att tysken är snabbt upp på benen och väcker mig genom att tända lampan. Sedan drar han på sig sina byxor igen. Han hade tydligen sovit bara i sina fräsiga tyska y-frontisar. Hett. Eller inte. Nog om tyskens underkläder.

Jag säger hejdå till finländarna och tysken och försöker sedan baxa mig fram med min stora väska. Malmö är lite småkyligt i gryningen och stationen är ganska öde. Jag softar lite där innan jag går till rätt perrong för att gå på Øresundståget. Den resan är inte så speciellt minnesvärd. Jag klämmer ett avsnitt Family Guy på iPoden och kollar in bron lite. Det är mulet.

Etapp 3 København – Hamburg, avgång 07:42, ankomst 12:16

Vi kan enas om vissa saker. Danska flickor är söta. Danska är charmigt. Danska mackor är inget av det. Jag köpte hursomhelst en macka och en kaffe innan jag började hitta min perrong för tåget mot Hamburg. Det är förvånanade hur bra de ändå förstår svenska. Och nej, jag försökte faktiskt inte tala danska. Det var för tidigt på morgonen för det. Det jag köpte kostade 40 DKK, vilket med dagens växelkurs innebär att 477 :- i SEK kommer dras från mitt konto. Nej men skämt åsido, det är dyrt i Danmark. Kände förresten när jag var där på Københavns Hovedbanegard att jag skulle vilja ha haft Natasjas ”Gi’ mig Danmark tilbage”. Otroligt skön låt som A fick mig att upptäcka.

Tåget mot Hamburg då? Jo, väldigt tyskt korrekt, avskalat och bastant. Och fräscht. Men inget WiFi eller liknande. Konstigt, jag trodde det skulle finnas BMW-sponsrat Internet. Jag hoppas på bättre tur på resan Hamburg – München. Dagens största besvikelse var utan tvekan att det tydligen inte heter Das Deutsche Bundes-Zug som jag hoppades på utan bara Deutsche Bane. Dålig stil Tyskland!

Väl ombord på tåget märkte jag ganska snabbt att konduktörerna är både dansk- och tysktalande. Imponerande för en språkfantast som jag! Här träffar jag också tre medelålders (nåja, kanske 50 +) kvinnor som skall åka tåg till Lissabon. En av dem är från Örnsköldsvik och hade många kompisar i Flärke, min mammas barndomsby i Ångermanland. It sure is a small world. De har tydligen tågluffat regelbundet under tio års tid för att ”ta igen det vi aldrig gjorde som unga”. Väldigt coolt faktiskt. En av dem hade åkt tåg till Sicilien. Enligt henne var det vackert, lugnt och inte så tokigt. Vi håller tummarna. Nu ska jag njuta lite av Danmark, innan vi kommer in i Bundesrepublik Deutschland. Har börjat läsa boken jag fick av M också, den verkar onekligen lovande.

Min mobil har dött märkte jag. Hoppas det finns uttag för att laddda den i Hamburg eller på tåget. Hoppas. För på tyska tåg finns det inte.

Etapp 4 Hamburg – München, avgång 13:01, ankomst 19:03

Hamburgs station är trots att det inte är en av Tysklands jättestäder ändå imponerande stor. Hittar en kamerabutik och funderar på att köpa en kamera. Ringer E och rådfrågar. Bestämmer mig för att avvakta och se om det inte finns fler kamerabutiker i München.

På tåget hamnar jag bredvid sjuttioåriga Margrete. Hon talar tyvärr inte bra engelska alls, men vi blandar min hemsnickrade tyska med hennes krystade engelska. Hon har verligen varit i alla länder som man kan vara i. Jag har med en karta och vi småpratar lite som man gör på tåg, och för varje land som syns på Europakartan har hon en kommentar. Hon var i Stockholm 1957. Hon har varit i Rumänien, Portugal och Schweiz. Och så fortsätter det. När hennes man levde hade du tydligen varje sommar åkt runt i Europa med husvagn. Nu åker hon ensam istället. Hon hade precis gjort Hurtigruten (det stavas så!) i Norge, och var på väg tillbaka därifrån. Vi hade några intressanta timmars samtal innan hon gick av tre stopp innan München.

De sista tre stoppen fick jag istället sällskap av en nyfiken man som suttit bakom oss två och uppenbarligen inte kunnat hålla sig från at lyssna. Han har en rufsig, gråfärgad frisyr och fräsiga glaögon. Han är tydligen sångare och arbetar för Institut Goethe, Tysklands motsvarighet till Spaniens Instituto Cervantes, dvs. ett ställe där folk i andra länder ska kunna lära sig om landets respektive språk, kultur etc. Han har varit flera gånger i Argentina, både via Institut Goethe men också själv för att kunna gå på patagoniska Oktoberfester (Patagonien = ett område stort som tre Sverige i södra Argentina med en inte obetydlig befolkning tyskättlingar). Han upplyser mig om att ”världens största festvial” Oktoberfesten i München började idag. ”Ganska coolt” tänkte jag.

När jag kommer fram till Münchens centralstation, som i förbifarten kan sägas vara som minst sex stycken Stockholms Central, är det smockfullt med folk i lederhosen och folkdräkter. Folk är fulla överallt och det påminner inte så lite om Valborg i Uppsala. Fast i bayerska folkdräkter. Jag köper en stor kringla som ser god ut för 2 euro. Jag känner att jag måste prova lite nya saker, och är det Oktoberfest så är det. Tyvärr smakar den vedervärdigt. Degen smakar i och för sig precis som sådana där små snackskringlor ni vet, men fyllningen består av persilja, persilja och åter persilja. Och smör. Behöver jag säga att jag inte äter upp hela?

Bakom mig står tio fulla tyskar i folkdräkt och skriker ”Günther! Günther! Günther!” i kör så att det ekar i hela stationen. Jag tar min tillflykt till ett litet bås som visar sig vara en telefonkiosk, så jag ringer U och G och pratar lite. Lägesrapportering liksom. Resten av tiden dricker jag latte macchiato på Tysklands motsvaighet till Wayne's - Coffee Fellows, och tittar på folk.

Resan

Som ni kanske har märkt har jag inte kunnat lägga in någonting under resan. Det har otroligt nog inte funnits Internet på något tåg och inte på någon station! Otroligt! Men nu kommer i alla fall blogginläggen om jag skrev under resan. Håll till godo.

Etapp 1 Uppsala – Malmö, nattåg, avgång 23:05, ankomst 06:20

Efter att ha åkt de vanliga fyrtio minuterna till Stockholm, gick jag på Centralstationen in på Pressbyrån för att proviantera inför natten. Eller, ja, proviantera och proviantera, jag köpte lite godis och frukt. Och en cola. Sedan gick jag till spår 10 för att ta nattåget mot Malmö. Jag har bara åkt nattåg en gång tidigare, men då var jag liten. Så jag minns inte hur man gör.

Hursomhelst, jag gick ombord på min vagn och fram till den 6-bäddars kupé som jag skulle ligga i. Men dörren var låst och det var mörkt därinne. Jag stod lite osäker i några minuter, som för att avvakta och se om det kanske skulle komma någon mer som också skulle in där. Sedan tröttnade jag och knackade på. Efter ett tag öppnas dörren och jag kliver lite blygt in med min jättestora väska som i princip tar upp halva golvet därinne. Jag säger ”Hej!” och lägger upp ryggsäck och jacka på min lilla bädd. En tysk skäggig farbror svarar ”Hej!” och sedan svarar tre finskor och en finne ”Hey!”. Alla låg tydligen och sov. Kom igen – klockan var knappt elva! Men men. Jag småpratar lite med våra finländska vänner som tydligen ska till Prag. Den tyska farbrorn snarkar redan. När mörkret sluter sig om oss i det rullande vandrarhemmet sätter jag på en film på min iPod och äter godiset. Livet kan vara bra mysigt. Och bra enkelt. Imorgon Malmö och sedan Köpenhamn. Nu film.

Trodde jag. In kommer efter ett tag en konduktör. Tydligen skulle jag ha ”checkat in” på perrongen innan jag gick ombord. Hon klipper min biljett och säger sedan myndigt ”jag väcker dig vid sex då!”. ”Jaha, okej, tack!” svarar jag och återgår sedan till filmen. Jag kan kort säga att filmen var bra, men att SJ:s bäddar är otroligt hårda.

Sista kvällen

Så sitter man då framför datorn efter en riktigt dundermiddag med hela familjen C, eller talar man facebookspråk var det väl egentligen min extended family. Vi åt argentinska piroger (empanadas), och drack vin, sedan kaffe, kaka och avec. Fast jag hoppade över Bailey'sen. Det var skönt att få ägga sig lite nostalgiskt med familjen, och samtidigt säga att "vi ses i jul".

Nu har jag i alla fall köpt pocketböcker som jag ska ha med mig på resan, vikt ihop nästan alla kläder redo för atta inpackas i väskan jag ska köpa imorgon (framförhållning - jag vet!). Just det, jag fick en bok av M också, om kärlek av Alain de Botton. Kommer bli nyttig läsning tror jag. Killen anlägger tydligen (enligt M) ett väldigt humoristiskt och nära förhållande till ämnet. Vi får se.

Nu ska jag faktiskt nanna tidigt, för att kunna gå upp i svinottan imorgon och fika med G. Jag kommer verkligen sakna våra morgonfikor (morgonfikastunder?). Återkommer imorgon, dagen med stort A (se nedan så förstår ni).

Förberedelser

Puh! Mycket kvar återstår innan avresedagen nu på fredag. Jag måste packa, och innan dess köpa en ny väska. Ta fyra passfoton som det palermitanska (jo, det heter så!) universitetet av någon anledning vill ha, hinna säga hej då til så många som möjligt, samt eventuellt köpa nya skor. Skor tänker ni nu kanske att man borde köpa i Italien - skornas förlovade hemland. Men icke - bekväma gympadojor inhandlas bäst i Sverige. Det märkte undertecknad när jag befann mig i Rom med mitt förr-förr-förra ex under sommaren 2000-nånting.

I dagarna har jag hunnit säga farväl till en betydande del av min bekantskapskrets, ingen nämnd, ingen glömd. I morgon torsdag väntar en hektiskt dag på morgonen och förmiddagen med mycket ärenden på stan (alltså fika och snacka med folk) och sedan en lugn familjemiddag med hela familjen C. (Nej, inte Corleone om ni undrade. Inte än.)

Jag återkommer imorgon för en kortare debriefing om vad som återstår innan vad som från och med nu går under namnet Avresan med stort A sker.

Välkomna

Hej och välkomna. Tanken är att jag med denna anspråkslösa blogg skall mata er med information, tankar och iakttagelser från min förhoppningsvis underbara studietid i Palermo. Jag har bokat tågbiljetter för resan ner nu (Uppsala - Köpenhamn, Köpenhamn - Hamburg, Hamburg - München, München - Rom, Rom - Villa San Giovanni, Villa San Giovanni - Palermo), 2 494 kronor gick kalaset på, smaka på den ni! Jag åker nu på fredag kväll och kommer fram till Palermo på söndag kväll. Jag har äntligen fixat boende också. Ett rum i en 1800-talsfastighet i centrala Palermo som sägs ligga bara fyra minuter från Juridiska fakulteten - vi får hålla tummarna för att den är lika fin som kvinnan jag hyr av säger att den är. Jag återkommer när jag är på resande fot (nåja, räls?).